Men enligt en av frontfigurerna under protesterna, Wael Ghonim, var det ingen
traditionell revolution världen bevittnade utan revolution 2.0. Det är också
titeln på den bok av Ghonim som i dagarna kommer ut på förlaget Natur &
Kultur.
Forna tiders omvälvningar – revolution 1.0 – var enligt Ghonim beroende av
”karismatiska ledare”, ”smarta politiker ” och inte sällan ”militära
genier”. Men, menar han, den moderna tekniken har gjort starka ledare mer
eller mindre överflödiga. I revolution 2.0 var ingen ”hjälten eftersom alla
var en hjälte”.
Översättningen är kanske inte vacker men tanken är det.
Ordet revolution betyder omvälvning och avser i regel en hastig och inte
sällan våldsam förändring av maktbalansen i ett samhälle.
Men via sina latinska rötter är ordet också besläktat med exempelvis
engelskans revolution som kan betyda varv.
Och det som hände under de dramatiska veckorna i Egypten var kanske varken
revolution 1.0 eller revolution 2.0 utan att makten – efter att för en kort
tid ha legat i vågskålen – återvände i gamla, trygga händer, gick varvet
runt.
Militären, basen i den egyptiska maktapparat president Hosni Mubarak ledde,
har ännu så länge kvar sitt inflytande.
Det menar i alla fall förre IAEA-chefen och fredspristagaren Mohamed ElBaradei
– lovordad av Ghonim. För några dagar sedan meddelade ElBaradei att han drar
sig ur presidentvalet med hänvisning till att det är samma gamla regim som
styr landet.
Det innebär inte att den gamla maktapparaten segrat.
Men den verkliga utmaningen mot regimen kommer inte från den unga
Facebookgeneration som Wael Ghonim representerar utan från de grupper som
under decennier utgjort det enda verkliga hotet mot militärens position –
islamisterna.
När landets nyvalda parlament på måndag samlas för första gången kommer
omkring 70 procent av ledamöterna från religiösa partier. Störst är
Muslimska brödraskapets parti Frihet och rättvisa, följt av det ännu mer
reaktionära salafistpartiet al-Nur.
Generalerna har miljoner skäl att inte släppa greppet om makten. Militären
kontrollerar stora delar av den egyptiska ekonomin, bedömare talar om allt
mellan 10 och 30 procent.
Samtidigt befinner sig denna ekonomi närmast i fritt fall. Efter flera goda år
föll tillväxten förra året till 1,2 procent – från 5,1 procent 2010.
Oroligheterna har skrämt bort besökare från ett land där turistindustrin är
en av de viktigaste inkomstkällorna.
Att vinna valet framstår ur den aspekten närmast som ett straff.
Wael Ghonim avslutar boken hoppfullt:
”Jag tror aldrig någonsin att egyptierna kommer att stå ut med någon ny farao.”
Ändå har de med förkrossande majoritet valt företrädare som ser sig som
redskap för en betydligt högre makt än så. Ofelbar dessutom.
”Islam är lösningen”, som Muslimska brödraskapets motto lyder.