Påven, med ett präktigt stånd som reser sig under klädnaden, sträcker sig
efter ett förskräckt lindebarn i sin lika förtvivlade mors famn:
”Låten barnen komma till mig!”
Påven som pedofil. Ett grovt men legitimt inlägg i debatten om sexuella
övergrepp inom katolska kyrkan? Eller hets mot folkgrupp?
Just nu grunnar Justitiekanslern, JK, på frågan.
Tvärdrags ansvarige utgivare Daniel Suhonen försvarar sig i Expressen och
förklarar varför han inte skulle publicera något liknande med udden mot
islam:
”I Sverige är inte katoliker en utsatt folkgrupp. Men muslimer är en grupp som
är utsatta för islamofobi.”
Maria Hasselgren, pressansvarig för Katolska kyrkan i Sverige, håller inte med:
”Majoriteten av katolikerna i Sverige tillhör en socialt utsatt grupp, många
är arbetslösa och nysvenskar.”
Frågan borde inte vara relevant. Lagen kräver inte utsatthet. Hets mot
folkgrupp gör den sig skyldig till som ”i uttalande eller i annat meddelande
som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan
grupp av personer”, exempelvis genom anspelning på trosbekännelse.
Om Lars Vilks rondellhund sade förre JK Göran Lambertz att det ”krävs hot,
avsky, eller mycket starkt kränkande uttryck för att det ska vara
brottsligt” – vovven var inte ens i närheten.
Hans efterträdare Anna Skarhed valde för en tid sedan att hetsåtala två
skånepartister för deras affisch med Muhammed och hans barnbrud. Lägger
Skarhed ribban lägre?
Om Skånepartiets pedofilianspelningar gick över gränsen, hur kommer JK då att
ställa sig till karikatyren i Tvärdrag?
Frågorna är angelägna och väntar på svar.
”Missaktning” är ett begrepp halare än en badtvål. Den som i praxis kan hitta
en tydlig linje förtjänar medalj. Inte minst därför är lagen om hets mot
folkgrupp problematisk.
Företrädare för såväl islam som kristendomen har ofta väldigt bestämda
uppfattningar om hur jordelivet skall ordnas.
På det sättet skiljer sig dessa två världsreligioner inte från sekulära
ideologier.
Men till skillnad från representanter för politiska läror förväntar de sig
ofta att deras övertygelser skall fredas från kränkande kritik. Och vad som
skall betraktas som kränkande gör de anspråk på att själva definiera.
Dessutom: som rättsprocessen mot pingstpastorn Åke Green klargjorde har
religiösa företrädare en vidare yttrandefrihet än andra. De kan – när deras
hets tar sin utgångspunkt i religiösa urkunder – åtminstone säga saker om
homosexuella och gå fria där andra skulle fällas.
Favörer förväntas. Åt två håll. Frihet att kränka och rätten att inte bli
kränkt.
Det är inte rimligt.
Gränsdragningsproblem är ofrånkomliga. Men hot bör vara en fråga för
rättsväsendet, missaktning något som bäst bemöts och bekämpas i en öppen
debatt.