Som så ofta när EU skall bestämma sig – en kompromiss. En man, en kvinna. En
från höger, en från vänster.
Belgaren och kristdemokraten Herman Van Rompuy fick posten som EU:s permanente
ordförande. Det var inte oväntat. Till unionens höge representant i
utrikes- och säkerhetspolitik valdes EU:s nuvarande handelskommissionär, den
brittiska baronessan Catherine Ashton, Labour. Det var däremot en högoddsare.
Inga lysande stjärnor. Inga enorma egon. Färglöst och trist, muttrar kritiska
röster. Och kanske var det därför det gick så lätt att ena 27 viljor.
Kanske är avsaknaden av star quality ändå en fördel. EU:s karaktär gör unionen
mer betjänt av duktiga lagspelare än av individualister.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy kallade det ”ett mycket klokt beslut” att
välja en kandidat från ”ett viktigt land” om än inte något av de ”allra
viktigaste”. I EU är alla länder lika men somliga mer lika än andra. De
stats- och regeringschefer som likt Sarkozy ser sig som företrädare för den
senare, exklusivare skaran, vill inte ha någon som kan stjäla äran och
ljuset från dem.
Mest att bevisa har doldisen Ashton.
Det hade varit önskvärt med någon med längre erfarenhet av internationell
politik och ett bredare kontaktnät. Med tanke på hur ofta
EU:s medlemsländer drar åt olika håll i utrikespolitiken är det ingen
avundsvärd uppgift att försöka mejsla ut en tydlig gemensam linje.
Men det är i så fall inte första gången i världshistorien det otacksammaste
jobbet lämnas åt en kvinna.