Gårdagens besked om att statsbidragen höjs tillfälligt nästa år med hela 10
miljarder kronor lär ha överträffat mångas förväntningar.
Pengarna behövs. Efter det sysselsättningsras som drabbat den privata sektorn
i den globala lågkonjunkturens spår vore det förödande om vikande
skatteunderlag skulle leda till en andra våg av uppsägningar i offentlig
sektor.
Välfärdens kärna skall värnas.
Men det innebär inte att vård, skola och omsorg kan sitta i orubbat bo, som en
del tycks önska.
Skolan är ett talande exempel.
Inför höstterminens start har det larmats om bortsparade lärartjänster. Och
reaktionen från Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén på
regeringsbeskedet igår är talande:
”Vi förväntar oss nu att kommunerna använder pengarna till att satsa på
eleverna och lärarna i stället för att skära i skolan.”
Men när eleverna blir färre måste det få återverkningar på lärarsidan.
Konstigt vore det annars.
Under 2000-talet har antalet grundskoleelever minskat med drygt 100 000 till
cirka 900 000 barn. Minskningen väntas fortsätta de närmaste fyra åren,
enligt Skolverkets prognos.
Detta är förmodligen en minst lika viktig förklaring som medvetna, pedagogiskt
motiverade beslut till att lärartätheten i grundskolan ökat de senaste åren:
från 7,5 heltidstjänster per hundra elever bottenläsåret 1997/98, till 8,4
heltidstjänster förra läsåret, 2008/09, även detta enligt Skolverket.
Kommuner och landsting måste prioritera. När verkligheten förändras måste
verksamheten anpassas.
Att lyssna på sirenernas sång vore fatalt.