Eva Goës, gruppledare i kommunfullmäktige i Härnösand och en gång språkrör för
Miljöpartiet på riksplanet, hoppas på ett ”mer färgstarkt fullmäktige”.
Ingen förvånas väl längre över hur upptagna organisationer med antirasism som
bärande ideologisk princip kan vara av människors härkomst, form och färg.
För att åstadkomma den önskvärda balansen mellan ”svenska” och ”utlandsfödda”
kandidater har ett annat, liknande mål, det om lika många män och kvinnor,
övergetts. Listan domineras av kvinnliga kandidater. Å andra sidan,
poängteras det, är åldersfördelningen bra.
Detta tänkande har en enorm potential: människor kan kvoteras på längden och
tvären, endast fantasin sätter gränser.
Miljöpartisterna själva skulle säkert hävda att en avgrund skiljer deras
kategoriserande, etiketterande och ”vi och dom-tänkande” från exempelvis
Sverigedemokraternas.
Riktigt så enkelt är det inte.
Även om syftet är vällovligt är det svårt att se vad gott som kan komma av en
ordning där människors etnicitet görs till grundval för politisk
mobilisering.
Om universalismen betonar den gemensamma mänskliga erfarenheten, det som
förenar alla människor bortom kön, klass, etnicitet och religion, betonar
särartstänkandet och identitetspolitiken det som på samma grunder skiljer
oss åt.
Och av all identitetspolitik är den som bygger på etnicitet kanske den
potentiellt mest destruktiva.
”Det handlar i grunden om att alla medborgare skall känna sig representerade”,
förklarar Miljöpartiets kvinnliga språkrör i Härnösand, Amanda Lind.
Alla har vi olika perspektiv, alla är vi individer och draget till sin spets
måste kanske hela den representativa demokratin ifrågasättas:
Kan någon annan än du själv företräda just dig och dina unika erfarenheter?
För den som inte vill gå till sådana ytterligheter är personvalet ett bra
alternativ. Oändligt mycket bättre än grupptänk och kvotering.