Så ser det ut. Svart på vitt. I alla fall om man får tro den senaste rapporten
från Pew Research Center och deras Global Attitudes Project.
Vi talar således inte om den bästa av relationer. Och det var kanske inte
heller att vänta.
Samtidigt: det kunde ha varit värre.
Och det har, åtminstone i vissa avseenden, blivit bättre.
Rapporten, publicerad för drygt en vecka sedan, bär rubriken Muslim-Western
Tensions Persist. Det spända förhållandet och misstron mellan allmänheten i
väst och befolkningen i den muslimska delen av världen består.
I debatten, nu senast efter terrordåden i Norge, hävdas det inte sällan att en
intolerant, islamofobisk och antimuslimsk våg drar över Europa och
västvärlden i stort. Men mätningen från Pew ger inte något belägg för att
misstron och hatet mot muslimer breder ut sig, i alla fall inte i de länder
som ingår i studien – USA, Tyskland, Spanien, Storbritannien, Ryssland,
Israel och Frankrike.
I samtliga länder, utom Frankrike och Storbritannien, har allmänheten fått en
mer positiv syn på muslimer jämfört med för fem år sedan. I Tyskland och
Spanien är det påtagligt: en uppgång med 9 respektive 8 procentenheter.
Israel ligger i en klass för sig: där har bara 19 procent en positiv syn på
muslimer. I övriga västländer varierar det mellan 37 procent (Spanien) och
64 procent (Storbritannien och Frankrike).
Oron för islamisk extremism är stor i väst, runt 70 procent i medeltal, men
har minskat klart sedan 2006.
En möjlig, möjligen optimistisk förklaring, är att allt fler inser att
muslimer och fanatiska islamister inte är samma andas barn.
I den muslimska världen, i undersökningen representerad av Turkiet, Jordanien,
Egypten, Libanon, Indonesien, Pakistan och de palestinska områdena, är
utvecklingen snarare den motsatta.
Här har en positiv syn på kristna blivit mindre vanlig. Undantaget är Egypten
där andelen med en fördelaktig uppfattning om kristna ökat med 4
procentenheter till 48 procent. Synen på judar ska vi inte tala om, den
förskräcker.
Nu skulle många hävda att medan västerlänningars negativa omdömen om muslimer
saknar grund så har muslimer alla skäl i världen att hysa misstro mot
västerlänningar: ”de” är ju förtryckta av ”oss”.
Rapporten tyder på att detta inte är någon ovanlig uppfattning i väst. Av dem
som tycker att relationerna är dåliga lägger mer än en fjärdedel av de
tillfrågade i USA, Ryssland, Frankrike och Storbritannien det huvudsakliga
ansvaret för detta på väst.
Denna självkritiska hållning är långt mera ovanlig i muslimska länder.
Muslimer är enligt undersökningen också betydligt mer benägna att tillskriva
västerlänningar negativa egenskaper än vice versa, vilket också framgick av
den inledande uppräkningen.
Muslimer må i västerlänningens ögon framstå som fanatiska och våldsamma men de
uppfattas samtidigt som ärliga och generösa. Muslimer har däremot betydligt
svårare att se positiva egenskaper hos västerlänningar, som i deras ögon
utmärks av – i fallande ordning – själviskhet, våldsamhet, girighet, omoral,
arrogans och fanatism. Först därefter följer positiva egenskaper:
respektfulla gentemot kvinnor, ärliga, toleranta och, slutligen, generösa.
Återigen, det råder ingen brist på debattörer som anser att denna bedömning är
både rättvisande och välförtjänt.
Men tendensen att använda dubbla måttstockar i diskussionen om förhållandet
mellan dessa föreställda gemenskaper – ”våra” negativa uppfattningar om
”dem” är fördomsfulla stereotyper, ”deras” negativa uppfattningar om ”oss”
är om inte korrekta så åtminstone något ”vi”, inte ”de”, bär ansvaret för –
utgör ett hinder om ansträngda relationer ska kunna förbättras.
Genom denna idé om att andras attityder och handlingar i praktiken nästan
alltid beror på oss, fråntas ”de andra” egen vilja och egen förmåga. Det är
i grunden en nedvärderande, nedlåtande syn.
Därför kan verklig tolerans inte vara enkelriktad.