Israel anklagas av en högljudd kritikerkör för att bryta mot folkrättens
princip om proportionalitet.
I Ekot på onsdagen var Hans Corell, tidigare rättschef vid FN, glasklar i sitt
fördömande av Israel:
”Det man ser redan när det gäller offer på den civila sidan verkar
fullständigt oproportionerligt.”
Igår fick Corell stöd av Ove Bring, professor i folkrätt vid Försvarshögskolan:
”Visst är det så att den så kallade
proportionalitetsprincipen som gäller i krigets lagar inte har respekterats
av Israel”, sade Bring i P1-morgon, ”den civila befolkningen skall inte
skadas på ett oproportionerligt sätt jämfört med vad man militärt vill
uppnå.”
Men sedan hände något oväntat. Till skillnad från Hans Corell ombads Ove Bring
motivera sin ståndpunkt. Och då blev det genast svajigare. En enkel fråga
hur man kan bedöma vad som är ”militärt värdefullt” räckte.
”Alltså, det kan man ju se genom att ... israelerna själva kan ju ange när de
har uppnått någonting av militärt värde. Här har ju media rapporterat enbart
om hur de civila drabbas, hur bomber hamnar på sjukhus, och hur kvinnor och
barn på ett oproportionerligt sätt drabbas ...”
Men varken Israels bedömning eller mediernas rapportering kan rimligen ge
något fullgott svar.
Här saknas fortfarande alldeles för många pusselbitar. Hur hårt det israeliska
angreppet slagit mot Hamas, mot terrorns infrastruktur, mot organisationens
möjlighet att behålla sitt grepp över Gazaremsan – detta och mycket annat är
oklart. En så grundläggande sak som hur många man Hamas förlorat i striderna
är höljt i dunkel.
Under kriget mot Hizbollah i Libanon sommaren 2006 anklagades Israel liksom nu
för oproportionerlig våldsanvändning. På goda grunder. Libanons infrastruktur
bombades sönder och samman, spridningen av klusterbomber över södra Libanon
i konfliktens slutskede framstår som lika obegriplig som oförsvarlig.
Men sedan dess – i två och ett halvt år – har det i princip varit lugnt på den
fronten. Påverkar det frågan om proportionalitet?
Igår avfyrades så flera raketer mot norra Israel från Libanon, oklart av vem.
Vilket leder till nästa fråga: Kan kriget mot Hamas sättas in i ett större
perspektiv där Israel hotas från flera håll, av Hamas på Gazaremsan, av
Hizbollah i Libanon, av Syrien och inte minst av deras uppbackare, den
regionala stormakten Iran, vars regim vill radera Israel från kartan?
Många ser det som enkel matematik – det räcker att jämföra antalet dödade
israeler med antalet dödade palestinier. Här gav den franske författaren
Bernard-Henri Lévy ett tänkvärt svar i Expressen igår:
”Det förhållandet att Hamas Kassamraketer och nu också dess Gradmissiler har
dödat så få människor bevisar inte att de är hemgjorda, ofarliga och så
vidare, utan att israelerna skyddar sig, att de lever gömda i källare i sina
hus, i skyddsrum: en mardrömslik tillvaro på nåder till ljudet av sirener
och explo sioner – jag har varit i Sderot och jag vet.”
Och hur väga det inferno Gazaremsans civilbefolkning nu upplever mot
konsekvenserna för livet och människorna i södra Israel av åtta års
ihållande beskjutning med raketer och granater?
Frågor värda att fundera över när kritiken mot Israel riskerar att förlora
alla proportioner.