Så här skrev hon då:
”För mig är det det slavaktiga utnyttjandet som inte är okej. Allt som kan
bidra till att öppna den stora tjänstesektorn för vita och sjysta pengar är
däremot helt okej. Städerska heter yrket – inte piga!”
Men nu har Socialdemokraterna och Sahlin bestämt sig. Rut är inte okej. Rut är
inte sjyst. Rut skall ut.
Det var 1996 som Sahlin resonerade kring hur nya jobb kan skapas inom
tjänstesektorn. Det är ett tag sedan och politiker måste självfallet kunna
ändra uppfattning.
Men det är synd att Sahlin bytt fot – om det nu är det hon gjort – i just den
här frågan.
Alliansen kan för sin del skratta hela vägen till vallokalen.
En opinionsundersökning beställd av Svenskt Näringsliv visar att två
tredjedelar, 66 procent, av svenskarna vill behålla avdraget för
hushållsnära tjänster.
Arbetsgivarorganisationen Almega har med hjälp av SCB-statistik kommit fram
till att var fjärde som utnyttjade rutavdraget 2008 tjänade högst
16 700 kronor i månaden. Drygt 60 procent tjänade under 41 600.
Det tyder på att rutavdraget är något som uppskattas i breda väljarlager.
Därmed är det också ganska många väljare Sahlin nu riskerar att stöta bort.
Det är ingen klok taktik.
Dessutom tvingas Sahlin ägna tid åt att förklara och försvara det faktum att
ett antal framträdande socialdemokrater utnyttjat det förkastliga
rutavdraget.
Exempelvis ministerkandidaten Ylva Johansson, som tillsammans med maken och
tidigare finansministern Erik Åsbrink drog av maximala 50 000 kronor för
hushållstjänster 2008, ett år då de tillsammans tjänade nästan 2,5 miljoner
kronor.
Det är förstås en utmärkt illustration av Sahlins egen tes om hur rutavdraget
bara gynnar rika som ändå har råd att köpa tjänster. Men när det är
rörelsens välbeställda elit som hamnar på löpsedlarna är det inte säkert att
effekten på opinionen blir den önskade.
Nästa problem för Sahlin är att förklara varför rutavdraget skall bort medan
rotavdraget får vara kvar.
Att snickaren som byter ut fönstret skall skattesubventioneras medan städaren
som putsar samma fönster måste betalas med skattade pengar är inkonsekvent.
Igår gick så LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ut och föreslog att
rutavdraget får en efterföljare riktad till äldre. Hon efterlyste också
någon form av hjälp till barnfamiljer.
”Det finns mycket att göra men då ska det knytas till dem med de största
behoven, inte största plånboken”, sade hon till TT.
Lundby-Wedin inser att efterfrågan finns. Men i gammal god vänstertradition
vill hon att politiker och byråkrater bestämmer vem som skall få hjälp i
hemmet, när de får den och vem som utför den.
”Jag vill själv kunna bestämma vart mina pengar ska gå”, sade 80-åriga Gunnel
Winka, före detta sömmerska som anlitar städhjälp, i gårdagens DN.
Själv bestämma? Glöm det.
”Mina” pengar? Somna om och dröm vidare.
I den rödgröna oppositionens Sverige – som i allt större utsträckning börjar
likna Vänsterpartiledaren Lars Ohlys röda Sverige – är medborgarnas pengar
inget annat än en skattebas, som politiker kan ösa ur efter eget
gottfinnande och styra dit de finner lämpligt.
Om rutavdraget försvinner kommer också jobb att försvinna eller bli svarta,
även om ingen kan säga om det rör sig om 3 000, 5 000 eller fler.
Förklaringen till detta är det välkända fenomenet med skattekilar.
Inkomstskatter, löneskatter och moms gör att den normalinkomsttagare som
vill anlita exempelvis en hantverkare en timme själv måste jobba kanske en
halv dag för att kunna betala en anständig timlön.
I ett högskattesamhälle som det svenska kommer marknaden för hantverks- och
hushållstjänster till privatpersoner aldrig att kunna växa sig stor utan
någon form av subventioner.
I Sahlins Sverige kommer de rika – som Ylva Johansson och Erik Åsbrink – även
i fortsättningen att ha råd att anlita någon som städar villan eller
våningen, någon som skottar bort snön från uppfarten, någon som gör
grovjobbet i trädgården, någon som hämtar barnen på dagis.
Det är alla de andra, den stora majoriteten i alldeles vanliga inkomstlägen,
som inte kommer att ha råd.