Två undersköterskor på ett äldreboende i Norrköping misstänks ha misshandlat
och kränkt flera åldringar, bland annat en 101-årig kvinna.
På ett äldreboende i Kramfors får den som inte orkar duscha när personalen
dyker upp vänta en vecka innan en ny chans erbjuds.
En dement kvinna på ett äldreboende i Jönköping, som lämnats utan tillsyn, får
en krok till en mobil lift genom hakan och munnen.
I Vetlanda tvingas personal vid hemtjänsten använda skoskydd istället för
engångshandskar.
Gemensamt för dessa fall, hämtade ur de senaste veckornas nyhetsflöde, är att
det handlar om kommunal omsorg.
I Caremaskandalens spår går drevet mot privata alternativ. Då kan notiser som
dessa framkalla något av en aha-upplevelse: även den offentliga omsorgen har
alltså sina brister.
Alla missförhållanden kan inte förklaras av giriga riskkapitalisters
hänsynslösa profitjakt.
Vårdföretaget Carema har blivit själva sinnebilden – inte för avarter inom
vård och omsorg i privat regi utan för all omsorg i privat regi.
Men när Aftonbladet i höstas utsåg landets tjugo bästa respektive sämsta
äldreboenden fanns tre privata inrättningar med bland de bästa. Det
motsvarar väl den privata äldreomsorgens andel av marknaden – cirka 14
procent.
På sämstalistan var samtliga tjugo äldreboenden kommunala.
Socialdemokraterna var med och öppnade för privata alternativ inom vård, skola
och omsorg. Men motståndet mot privatiseringar inom partiet lever kvar och
lever upp. Vinster i välfärden ska inte tillåtas, heter det, vilket lär
innebära att det inte blir många privata alternativ kvar.
Det är bra att debatten uppstått. Bra och nödvändigt. All privatisering har
inte fungerat bra. Verksamheter har sålts ut till vad som liknar
underpriser. Det finns åtskilliga exempel på geschäft – inom vård och omsorg
men också i friskolesvängen.
Det sticker i ögonen när stora koncerner med höga avkastningskrav – vars
verksamhet drivs av skattemedel – lyfter över vinsten till bolag i
skatteparadis.
Men med de politiska vindar som nu blåser allt starkare är det lätt att glömma
att jakten på privat vinst och jakten på kommunala besparingar kan få
likartade konsekvenser.
Utan valfrihet, utan alternativ, är den som behöver vård och omsorg hänvisad
till vad den offentliga sektorn erbjuder. Det är inte nödvändigtvis ett öde
värre än döden, men heller inget man alltid önskar vare sig andra eller sig
själv.