Det väcker frågor. Som denna, formulerad av en förälder i gårdagens
Sydsvenskan:
”Om inte personalen kan, var ska då våra barn lära sig svenska någonstans?”
Med föräldrar som är födda utomlands lär det inte bli i hemmet. Med kamrater
som inte heller har svenska som modersmål lär det inte bli på fritiden.
Den rödgröna majoriteten i Malmö har aviserat en språksatsning på 30 miljoner
kronor nästa år för att höja resultaten i skolorna. Det kan behövas när
drygt var femte elev i Malmö lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.
Av många, inte minst oppositionen i Malmö, har satsningen tolkats som att
modersmålsundervisningen stärks på svenskundervisningens bekostnad. Men så
är det inte, enligt det ansvariga kommunalrådet, Katrin Stjernfeldt Jammeh
(S).
”Den allra största delen handlar om hur man jobbar med svenskan i varje
enskilt ämne”, säger Stjernfeldt Jammeh.
Det är självklart lättast att ta till sig undervisning på det språk man
behärskar bäst. För många barn och ungdomar i Malmö är det språket inte
svenska.
Men utan goda svenskkunskaper är risken att deras möjligheter i livet
begränsas.
Barn med utländsk bakgrund behöver sitt modersmål. Men också svenskan. Språk
är makt. Och delaktighet.
Att det talas många språk i Malmö talar för, inte mot, svenskans betydelse som
gemensamt språk för gemensam förståelse.
Att det behövs en språksatsning i Malmös skolor råder det knappast något
tvivel om. Men det gäller att börja från grunden. Och det är inte i
grundskolan utan i förskolan.
Då krävs det personal som inte bara kan tala med barn på barns vis utan också
kan göra det på svenska.