Talande tystnad

Mats Skogkär.
En vecka har gått sedan de bittra palestinska rivalerna Fatah och Hamas undertecknade ett försoningsavtal – och ännu har Sveriges normalt så talföre utrikesminister Carl Bildt (M) inte haft något att säga.

Ändå innebär Dohadeklarationen, som avtalet kallas, möjligen ett avgörande steg för hela fredsprocessen – om fredsprocess nu är en relevant benämning på det som pågår.

EU:s höga representant i utrikespolitiska frågor, Catherine Ashton, är fåordig. EU ”ser fram emot att fortsätta sitt stöd” till palestinierna förutsatt att den nya regeringen tar avstånd från våld, erkänner Israel och stödjer en förhandlingslösning för konflikten, lät Ashton hälsa via en talesperson.

Och hur sannolikt är det?

Igår, i samband med visiten hos sina välgörare i Teheran, gjorde Hamas ledare i Gaza Ismail Haniya än en gång klart att terrorgruppen aldrig kommer att erkänna Israel, ”vapen är vårt enda svar till den sionistiska regimen”.

Formellt syftar Dohadeklarationen i första hand till att bereda marken för nya president- och parlamentsval i de palestinska områdena.

Om sådana val verkligen kommer att genomföras förblir en öppen fråga.

Valet 2006 gav Hamas en oväntad seger och ledde till öppet krig med förlorarna Fatah, som drevs ut ur Gaza.

Det är svårt att föreställa sig att Hamas – eller Fatah – tillåter ett val som de inte är säkra på att vinna. Lika osannolikt är att Hamas lämnar ifrån sig makten över Gaza om de mot förmodan förlorar, eller att Fatah frivilligt ger upp kontrollen över Västbanken.

Men Fatahledaren och presidenten Mahmud Abbas tycks ha bestämt sig för att vägen till en palestinsk stat inte går via förhandlingar med Israel utan via ett ensidigt beslut i FN. Ett sådant FN-erkännande är sannolikt svårare att uppnå om den tänkta staten består av två separata territorier, behärskade av två inbördes fientliga grupperingar.

Abbas och Fatah befinner sig dessutom i politisk motvind. Upproren i regionen har lett till stora framgångar för Muslimska brödraskapet, den islamistiska rörelse Hamas är en gren av.

Försoningsavtalet är därför inget tecken på att Hamas mjuknat, som många vill få det till. Snarare är det en vink om att Fatah radikaliseras – eller ser sig tvingat att inta mer radikala positioner.

Redan innan avtalet skrevs under inleddes en process för att ge Hamas, men även Islamiska Jihad, plats i PLO, den organisation som formellt representerar palestinierna i internationella sammanhang – Osloavtalet 1993 ingicks formellt mellan PLO och Israel.

Hamas drivs av religiös fanatism och ren rasism. Hamas är klassad som terroristorganisation av EU.

Med tanke på de värderingar EU står för borde det vara uteslutet att ge stöd till en palestinsk regering där ett Hamas som inte gett upp terrorn, som inte erkänner Israel och ingångna avtal, ingår.

Men Bildts tystnad och Ashtons mumlande tyder på att inget ska tas för givet.

Författare: Mats Skogkär
Publicerad 13 februari 2012 20.50
Uppdaterad 14 februari 2012 00.03

Mats Skogkär
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu