Och av de senaste årens debatt är det lätt att få intrycket att de fasta
jobben blivit stadigt färre och att allt fler arbetare och tjänstemän är
hänvisade till korta, otrygga, tidsbegränsade anställningsformer.
Men enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv, Språngbräda eller
återvändsgränd?, har andelen visstidsanställda i stort sett legat stilla de
senaste decennierna.
Sedan 1987 har andelen fasta heltidsanställningar pendlat mellan 66 och 70
procent av samtliga anställningar, hävdas det i rapporten.
Lägger man samman deltidsanställda och visstidsanställda – Svenskt Näringsliv
kallar det atypiska anställningar – så har dessa alls inte ökat utan
varierat mellan 30 och 34 procent av samtliga anställda under perioden
1987–2010.
Svenskt Näringslivs beräkningar skiljer sig inte väsentligt från bedömningen i
LO-rapporten Anställningsformer 2009.
”Trots de senaste årens relativt stora ökning av tidsbegränsade anställningar
så har andelen av samtliga anställda alltså ändå mestadels legat runt 13–15
procent sedan mitten av 1990-talet”, konstateras det där.
Det ger inte mycket grund för föreställningen om växande klyftor mellan ett
snabbt krympande A-lag och ett lika hastigt växande B-lag på arbetsmarknaden.
Däremot finns det i vanlig ordning olika sätt att betrakta detta halvfulla
glas.
För LO och facket är atypiska anställningar i bästa fall ett nödvändigt ont.
Och ur den enskilde arbetstagarens perspektiv är det inte svårt att se
nackdelarna.
Denna negativa inställning hade dock varit mer berättigad om det saknats vägar
ur den relativa otrygghet en atypisk anställning innebär. Men enligt Svenskt
Näringsliv har 1,2 miljoner personer lämnat atypiska anställningar och gått
över till tillsvidareanställningar på heltid de senaste tre åren.
I så fall fungerar visstids- och deltidsjobb som en väg in på arbetsmarknaden.
Det borde också facket kunna erkänna och uppskatta.
Kritiken av visstidsanställningarna tycks dessutom i stor utsträckning vila på
föreställningen att de fasta jobben är fasta i bemärkelsen säkra. Det är i
så fall en illusion.
Lagen om anställningsskydd har blivit själva sinnebilden för den
genomreglerade, trygga, svenska arbetsmarknaden: sist in, först ut och
facket har vetorätt.
I praktiken är pragmatiken utbredd, arbetsgivare och fack gör ofta upp lokalt
om hur turordningsreglerna ska tillämpas och undantag är vanliga.
Arbetarrörelsens politiska gren, Socialdemokraterna, vill lagstifta om rätt
till heltid.
Men trygga jobb kan inte lagstiftas eller avtalas fram, inte i en fri, öppen
ekonomi.
Målet för såväl lagstiftare som arbetsmarknadens parter borde vara att öka
dynamiken och flexibiliteten på arbetsmarknaden.
Den bästa anställningstryggheten är den trygghet det innebär att veta att det
alltid går att snabbt hitta en annan anställning.