”Detta är ett rasistiskt och diskriminerande förhållningssätt och den som inte
inser detta är döv för fascismens fotsteg i Europa”, sade Turkiets
premiärminister Recep Tayyip Erdogan i det turkiska parlamentet igår. Som
extranummer kallade han den franska lagen ett ”mord på åsiktsfriheten”.
Frankrike har tidigare, precis som Sveriges riksdag gjorde 2010, erkänt det
turkottomanska folkmordet på omkring en miljon kristna armenier 1915–1923.
Men därifrån till att också göra det kriminellt att förneka att det var ett
folkmord är steget långt. Och det går i helt fel riktning.
Så långt har Erdogan och Turkiet rätt.
Samtidigt är Erdogan en man och Turkiet ett land som har begränsad
trovärdighet i frågor som rör yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och
demokrati.
Inte minst handlar det om behandlingen av kurderna. Medierna är under hård
press – i Reportrar utan gränsers pressfrihetsbarometer hamnar Turkiet på
plats 138 av 178 stater.
Efter att den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i juli 2010 utfärdat en
arresteringsorder för Sudans president Omar al-Bashir, misstänkt för
folkmord i Darfur, togs al-Bashir i försvar av Erdogan med argumentet att
”det inte är möjligt för en muslim att begå folkmord”.
Kanske är det denna övertygelse om att muslimer är åtminstone moraliskt högre
stående än andra som kan förklara en del av Erdogans och andra turkiska
företrädares vrede när frågan om det armeniska folkmordet förs på tal.
Utrikespolitiskt befinner sig Natomedlemmen Turkiet på drift bort från EU.
I måndags beslöt EU att skärpa sanktionerna mot Iran. Sedan igår gäller ett
förbud mot att importera iransk olja och andra petroleumprodukter.
EU-kandidatlandet Turkiet går den motsatta vägen. I samband med ett besök av
Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu i Iran för snart tre veckor sedan
meddelades att de båda länderna hoppas att ”i en nära framtid” fördubbla
handeln.
Erdogan blev 2010 den siste mottagaren av den libyske diktatorn Muammar
Kaddafis illustra Internationella pris för mänskliga rättigheter. När
folkresningen mot Kaddafi inleddes motsatte sig Turkiet i det längsta att
Nato skulle ingripa i Libyen för att skydda befolkningen.
På samma sätt utvecklades under AK-partiets styre i Turkiet efterhand
vänskapliga förbindelser med Bashar al-Assads förtryckarregim i Syrien. Så
sent som i april undertecknades ett avtal om militärt samarbete mot den
gemensamma fienden kurdiska PKK. Senare blev Erdogan en av al-Bashars
hårdaste kritiker, men det satt långt inne.
Åtminstone i en viktig fråga verkar åsikterna i Paris och Ankara att närma sig
varandra:
Frankrike vill inte ha in Turkiet i EU och det blir allt mer tveksamt om
Turkiet vill vara med.