Men även om regeringen kan glädja sig åt att omkring 200 000 reguljära jobb
tillkommit sedan 2006 har sysselsättningsgraden – de sysselsatta som andel
av den totala befolkningen – minskat.
I oktober 2007 var den 66,8 procent. I januari i år uppgick andelen
sysselsatta till 63,7 procent.
En större andel av befolkningen i arbetsför ålder står alltså utanför
arbetsmarknaden nu jämfört med då.
Kalla det utanförskap.
Det kommer att bli svårt för regeringen att förklara i längden.
Situationen för personer med utländsk bakgrund är särskilt besvärlig.
När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) intervjuades i Expressen i tisdags
påpekade reportern att arbetslösheten bland inrikes födda är 5,4 procent,
för utrikes födda 15,6 procent. När regeringen tillträdde var den senare
11,7 procent.
Det går åt fel håll.
Också det kommer regeringen att få svårt att förklara. I längden.
Det vet Reinfeldt som har strategin klar.
”Låt oss vara tydliga med att ett land som tar emot väldigt många asylsökande
och där de två länder som det kommer flest ifrån just nu är Somalia och
Afghanistan [...] samtidigt också skapar en väldig prövning för att få in
dem på arbetsmarknaden.”
Och Reinfeldt är själv mycket tydlig.
”Det kommer någonstans mellan 25 000–30 000 nya [asylsökande] varje år och det
tar 7–10 år, ibland mer, innan man kommer in på arbetsmarknaden.”
Något egentligt hopp om att förändra detta, annat än ”på marginalen”, har
Reinfeldt inte.
Men han har gjort ett vägval – ”att Sverige ska hedra internationella
konventioner och fortsätta stå öppet för människor som flyr förtryck”.
Reinfeldt avskyr dem och deras politik men accepterar på sitt sätt ändå
Sverigedemokraternas uppfattning att invandringens storlek förklarar
utanförskapet.
Men medan SD åtminstone inbillar sig att partiet har en lösning, har Reinfeldt
inget att erbjuda utom uppgivenhet.
Och sin i och för sig berömvärda övertygelse om att öppenhet mot omvärlden ”i
grunden bygger ett starkare Sverige och en bättre värld”.
I övrigt är det tomt.
Fullkomligt tomt.