Om partikongressen väljer dem. Officiellt är Juholt och Jämtin bara
kandidater, vilket den tilltänkte nye partiledaren med klädsam blygsamhet
påtalade vid gårdagens presskonferens.
Men det där är när allt kommer omkring bara formalia. Valberedningen har
talat. Och därefter är det meningen att församlingen skall tiga. Den
socialdemokratiska traditionen bjuder att det nu är slutdiskuterat, de långa
knivarna stoppas undan till nästa gång och leden sluts.
Den socialdemokratiske debattören Stig-Björn Ljunggren, alltid lika drastisk,
kallade valprocessen en ”katastrof” och frågade sig:
”Om ett parti inte klarar att ta fram en partiledare under ordnade former, hur
i helvete ska de kunna hitta en politisk linje som blir trovärdig?”
Det är just det.
Om man får tro Juholt – vilket man i just det här fallet nog inte skall göra –
handlar allt tal om motsättningar inom partiet mellan vänster och höger,
stad och land, unga och gamla bara om elakt förtal framviskat av fiender ute
efter att ”förlöjliga och försvaga partiet”.
Men de sprickor som kommit i dagen efter det historiskt usla valresultatet i
september, och inte minst under den kaotiska processen med att utse ny
partiledare, vittnar om ett parti i djup kris.
Juholt och Jämtin är högoddsare. Kompromisskandidater som lär få dras ett tag
med stämpeln andrasortering, de som återstod när valberedningens favoriter
antingen inte ville eller blockerades av starka falanger inom partiet.
Carin Jämtin har ett förflutet som tämligen blek biståndsminister. Hon har de
senaste åren lett Socialdemokraterna i Stockholm mot ständigt nya
opinionsdjup. Hennes namn är förknippat med märkliga utspel som butler i
tunnelbanan och könsneutrala offentliga toaletter.
Håkan Juholt är ett oprövat kort. Har aldrig varit minister. Men på gårdagens
presskonferens gjorde han onekligen ett gediget intryck. Energisk.
Formulerade sig snabbt och tydligt.
”Jag tror att han kommer att vara en kontrast till Reinfeldt som många väljare
kommer att uppskatta”, kommenterade partiveteranen och tidigare
partisekreteraren Marita Ulvskog.
Ulvskog har en poäng. En Fredrik Reinfeldt (M) som blir stelare och mer
robotlik för varje år som går kan få svårt i en debatt mot Juholt.
Valberedningens förslag ger också ytterligare en vink om vart partiet är på
väg.
Både Jämtin och Juholt får räknas till partiets vänsterflygel. Inför valet
2010 gav Håkan Juholt följande svar när han ombads ange sina tre viktigaste
frågor:
”Stoppa utförsäljningarna av Sverige, reparera sjukförsäkringen och a-kassan
och använd tillväxten till förbättrad välfärd, inte skattesänkningar.”
Inget medelklassfjäskande här inte.
Så hälsades valet av Juholt också med glädje av det vänsterlutande skånska
partidistriktets ordförande Heléne Fritzon:
”Det här är väldigt bra.”
Även Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly välkomnade valet av Juholt:
”Det är tydligt att han står mycket närmare oss i synen på vinster i välfärden
än många andra socialdemokrater.”
Men för att åter anknyta till den socialdemokratiska traditionen: när en ny
ordförande är vald förväntas han – så gott som alltid en han – samla partiet.
Det är inte okomplicerat. Mona Sahlin tvingades in i en koalition med
Vänsterpartiet hon inte trodde på och drev i valrörelsen en politik hon
efter valet dömde ut.
Så här långt tycks dock den allmänna uppfattningen inom rörelsen vara att
framtiden för Socialdemokraterna består i att vässa vänsterprofilen.
Juholt och Jämtin lär inte behöva kompromissa med sin politiska övertygelse
för att leda den processen.