Den första bomben

Söderifrån närmade sig ett amerikanskt bombplan, Enola Gay, på låg höjd. Väl framme steg planet brant till 9 500 meter. Högt ovan stadens centrum, över ett övningsfält där soldater ur den japanska andra armén gjorde sin morgongymnastik, fällde Enola Gay sin last. Klockan var kvart över åtta.

Fyrtiotre sekunder senare, på 580 meters höjd, exploderade den första atombomben, kallad Little Boy.

Det vita, bländande ljuset kom först. Sedan hettan. Därefter tryckvågen.

Tre dagar senare fälldes Fat Man över Nagasaki. Ytterligare sex dagar senare kapitulerade Japan villkorslöst. Andra världskriget – världens första och hittills enda kärnvapenkrig – var därmed över.

Hur många som dog dessa dagar i Hiroshima och Nagasaki – och senare till följd av strålning eller andra skador – kommer aldrig att fastställas. 200 000 är lågt räknat.

I morgon har sextiofem år gått sedan Enola Gay bar atomdöden med sig till Hiroshima. Men än har kärnvapnen inte pensionerats.

Kampen för nedrustning är jämngammal. Ställd inför den fruktansvärda förödelsen i Hiroshima och Nagasaki var den naturliga reaktionen att ropa: Aldrig mer!

Efter Nagasaki har domedagsvapnet heller aldrig använts, även om det varit nära och kanske aldrig närmare än vid Kubakrisen i oktober 1962 då Sovjet var på väg att placera ut kärnvapen på Kuba.

USA blev den första kärnvapenmakten men inte den sista. Sovjetunionen (numera Ryssland), Storbritannien, Frankrike och Kina följde snart efter och är de övriga, lagligt erkända, kärnvapenmakterna. Därtill kommer Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea har genomfört provsprängningar och har möjligen också fungerande vapen. Iran kan vara på väg.

Världen går fortfarande mot fler kärnvapenmakter, inte färre.

Det finns de som hävdar att oron över spridningshotet är överdriven, att kärnvapen har en stabiliserande effekt. På sitt sätt ser 1900-talets historia ut att ge dem rätt. Seklets första hälft såg två förödande världskrig, efter atomvapnets födelse har det förekommit åtskilliga konflikter och krig men samtliga begränsade.

Det kan inte uteslutas att det finns ett samband. Men håller det i längden? Det är en klen krok att hänga hoppet på.

Och ju större spridningen blir, desto större blir förmodligen sannolikheten för att vapen hamnar i händerna på terrorister, eller att misstag och missförstånd drar igång en händelsekedja som slutar med att någon trycker på knappen. Det mesta som kan gå fel har en obehaglig tendens att förr eller senare också göra det.

Teorin om avskräckning vilar slutligen på att aktörerna agerar rationellt. Kan Nordkoreas diktator Kim Jong-Il räknas som en rationell aktör? Irans president Mahmoud Ahmadinejad? Vem kontrollerar det instabila Paki stans kärnvapen om fem år?

Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm finns det 7 500 operativa kärnvapenstridsspetsar i arsenalerna hos de åtta kärnvapenstaterna. Närmare 2 000 av dessa kan avfyras inom några minuter. USA och Ryssland innehar gemensamt närmare 90 procent av samtliga stridsspetsar.

Enligt det nya Startavtalet, som undertecknades av USA:s president Barack Obama och hans ryske kollega Dmitrij Medvedev i april i år, skall båda länderna minska sitt innehav av strategiska kärnvapen med en tredjedel.

Det är en bra början men inte mer.

Hotet från det stora, för mänskligheten förödande, kärnvapenkriget är efter Sovjetunionens fall inte överhängande. Men även en begränsad konflikt skulle orsaka enorm förödelse och ett ofattbart mänskligt lidande.

Som i Hiroshima och Nagasaki.

En värld där kunskapen om hur kärnvapen framställs finns kan i viss mening aldrig bli helt kärnvapenfri. Även efter att den sista stridsspetsen skrotats kommer det att krävas fortsatt övervakning och kontroll, evig vaksamhet.