Där solen aldrig skiner

Att känslorna för Folkpartiledaren Jan Björklund är betydligt svalare är ingen hemlighet det heller.

Okunnig i klimatfrågan, ”har inget att komma med”, verkar inte ”ha läst tidningarna de senaste femton åren”, löd några av Sjöstedts omdömen i onsdagens partiledardebatt i riksdagen.

”Istället står du här och talar om kärnkraften när Tyskland och andra länder för fullt investerar i bland annat vindkraft just för att kunna ersätta kärnkraften”, sade Sjöstedt i en replikväxling.

Investerar för fullt, var det ja.

Tysklands kostnader för subventioner av solel – Sjöstedts benämning – har nu passerat 100 miljarder euro, rapporterar Spiegel Online.

Rubriken är talande:

”Solenergisubventionernas sjunkhål”.

Ett sjunkhål är väl per definition en plats där solen aldrig skiner. Ungefär som Tyskland när vintern är som gråast. Dagarna är korta, molntäcket tjockt. I flera veckor har landets 1,1 miljoner små och stora solenergianläggningar inte producerat en watt.

Istället tvingas Tyskland för närvarande importera stora mängder kärnkraftsel från Frankrike och Tjeckien. Dessutom har ett gammalt oljekraftverk i österrikiska Graz försatts i högsta beredskap, skriver Spiegel Online.

De skenande subventionskostnaderna har gjort politikerna nervösa och det djupt in i de tyska regeringsleden. Till det bidrar även att konsumenterna – det vill säga väljarna – klagar. Tyskarna betalar redan idag näst mest i Europa fzzör sin el.

Efter kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima tog den tyska regeringen förra våren det drastiska beslutet att avveckla all kärnkraft på tio år. Kärnkraften svarar för en fjärdedel av Tysklands energiproduktion.

Vänsterpartiet välkomnade ett ”historiskt beslut”. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson tyckte det var ”roligt med politiker som vågar”. Angela Merkel hyllades för sitt mod och sin framsynthet. Sannolikt en nykommen erfarenhet för en konservativ och försiktig politiker som Merkel.

Men om förbundskanslerns kinder den gången var rosiga av beslutsamhet skiftar de numera snarare i eftertankens blekvita nyanser.

Utbyggnaden av vindkraft – oändligt mycket viktigare för övergången till förnyelsebar energi – har även den stött på problem.

Storslagna projekt för vindkraftsparker ute i Nordsjön ser ut att bli kraftigt försenade och ifrågasätts allt mer. Tre mil utanför Helgoland står en sådan gigantisk vindkraftpark nästan klar men kablarna som ska förbinda anläggningen med det tyska elnätet saknas. I väntan på att kopplas in ska vindsnurrorna drivas runt med el från dieselgeneratorer – verken kan inte stå stilla för då riskerar den känsliga utrustningen att förstöras.

Anekdotisk bevisföring förvisso, men tecken på att den omställning till förnybar energi som är både önskvärd och nödvändig är betydligt mer komplicerad än vad entusiasterna och alternativenergilobbyn – en sådan finns också – förespeglar.

Även Sverige satsar stort på vindkraft. Perioden 2003–2010 ökade produktionen av vindkraftsel med 456 procent, enligt Energimyndighetens statistik. Trots denna mer än fyrfaldiga ökning svarade vindkraften 2010 för ytterst blygsamma 2,4 procent av Sveriges samlade elproduktion. Vattenkraften stod för 45,7 procent, kärnkraften för 38,3.

Vindkraften stöttas ekonomiskt av elkunderna, via systemet med elcertifikat, med i storleksordningen 20–30 öre per producerad kilowattimme. Utslaget på all el, oavsett källa, kostar elcertifikatsystemet elkunderna 6-7 öre per kilowattimme.

Det kan förstås ses som ett pris väl värt att betala för att få fart på omställningen till förnyelsebara energikällor. Men subventioner snedvrider marknaden och det slår tillbaka när det visar sig att politikerna felbedömt utvecklingen.

Sol, vind och vatten är förhoppningsvis framtiden men den är ännu så länge avlägsen, vad Jonas Sjöstedt än säger.