Jihad service

Terroristorganisationer världen över lägger ner stora ansträngningar på att föra ut sitt budskap. En del – exempelvis Hizbollah – satsar miljonbelopp i en egen satellitkanal.

Kanske är det bortkastade pengar.

Det finns ju svensk public service.

I en månads tid har jag bemödat mig om att studera utrikesrapporteringen i SVT:s Rapports huvudsändning klockan 19.30 lite närmare. En iakttagelse är denna:

Visst, människor dödas. I ”självmordsattentat”, i ”sprängdåd” i ”bombdåd”, i ”dåd”, i ”sprängattentat” i ”attentat”, av ”explosioner”.

Men inte i terrordåd. Inte i terrorangrepp.

Jo, den 19 februari inträffade faktiskt ett ”terrorattentat” enligt Rapport, riktat mot ett tåg i Indien.

Ibland blir det bisarrt.

I ett inslag den 16 februari körs en sekvens ur en video från terrornätverket al-Qaida. Den ”sägs visa hur rebellerna planerar och genomför en nattlig attack mot en amerikansk bas” i Afghanistan. På videon håller också al-Qaidaledaren Ayman al-Zawahri ett tal.

Propagandafilmen kallas ”amatörvideo”, al-Zawahri för ”rebelledare”. Det är förljuget.

Enligt avtalet med staten skall SVT:s sändningsrätt förvisso utövas ”opartiskt och sakligt”. Men det innebär inte att SVT skall förhålla sig opartiskt i förhållande till terrorister och grupper och rörelser som är odemokratiska eller mer eller mindre fascistoida.

Den tendens som kan anas i Rapport är tydlig i Konflikt i Sveriges Radio.

Programmet i lördags var ett timmeslångt försök till äreräddning av de olika sunnitiska terrorgrupperna i Irak. Grupper som på goda grunder kan anses ha initierat det sekteristiska våld som fört Irak till randen av ett fullskaligt inbördeskrig. Grupper som – det är ingen hemlighet för någon – begått och begår mängder av terrordåd. Grupper som de senaste åren skickat självmordsbombare till marknader, moskéer och snart sagt varje upptänklig plats där människor samlas.

Men också de utländska trupperna angrips förstås och detta tar Konflikt till intäkt för att genomgående kalla sunniterroristerna för ”motståndsrörelsen” och ”motståndsgrupper”, deras medlemmar för ”motståndsmän”.

Ordvalet är inte en slump. Förhoppningen är möjligen att lyssnarnas tankar skall ledas till exempelvis andra världskrigets motstånd mot den nazistiska ockupationen.

En icke oväsentlig skillnad, utöver metoderna, är förstås att de motståndsmän som kämpade mot nazismen ju faktiskt slogs mot – inte för – en totalitär, människoföraktande ideologi.

Mot slutet av programmet lanseras så en klassisk konspirationsteori – förmedlad med benäget bistånd av en intervjuad irakisk journalist – om att USA ligger bakom en våg av mord på irakiska akademiker och intellektuella:

”Genom att göra sig av med dom tänkare som intellektuellt kan utmana och ifrågasätta USA:s intressen och skapa opinion så skrämmer man och splittrar andra ledande irakier.”

Dock medges att ”handfasta bevis” saknas. Men det har också sin förklaring:

”Ingen utreder ju – eller tillåts utreda – morden.”

Till journalistikens grunder hör ifrågasättande och kritisk granskning. Men det är inte oväsentligt och sällan en slump vad som ifrågasätts och vad som tillåts passera, vem som granskas och vems verklighetsbeskrivning journalisten, uttalat eller outtalat, gör till sin.

Begreppet public service står för TV och radio i allmänhetens tjänst. Inte TV och radio i terrorismens tjänst. Om någon nu mot förmodan skulle ha missuppfattat den saken.

Mats Skogkär