Statistiken och verkligheten

Enligt polisen har nyrekryteringen av rånare minskat och de riktigt unga rånarna blivit färre, rapporterade Sydsvenskan igår.

Trenden går i rätt riktning. Träget polisarbete tycks alltså göra skillnad, vilket är glädjande. Men fortfarande rånas två Malmöbor om dagen. 764 rån är fortfarande en av de högsta noteringarna de senaste tio åren.

Våld och annan kriminalitet bland ungdomar har stått i centrum den senaste tiden. Till detta har inte minst två mycket uppmärksammade rättsfall bidragit: dödsskjutningen i blekingska Rödeby och dödsmisshandeln på Kungsholmen i Stockholm.

I en artikel på DN Debatt igår hävdade några kriminologer vad kriminologer – i alla fall just de här kriminologerna – brukar hävda: farhågorna om en ökande ungdomsbrottslighet är överdrivna för att inte säga grundlösa. Efter 1995 har den samlade ungdomsbrottsligheten tvärtom minskat något.

”Våldsbrotten är oförändrade, de flesta av våra indikatorer pekar på att vi inte har fler unga som misshandlar eller dödar i vårt samhälle.”

Någon som drar en lättnadens suck?

Tajmningen var kanske inte den bästa. DN:s huvudnyhet igår var att sexbrottslingarna blir allt yngre: på sju år har antalet unga – 20 år eller yngre – som döms för sexualbrott fördubblats.

Ett ord som kriminologer annars brukar svänga sig med saknas i debattartikeln: mörkertal. För att dra slutsatser om brottslighetens utveckling krävs någorlunda säker kunskap om hur många brott som faktiskt begås, inte bara hur många brott som anmäls. Om medborgarna inte tycker att det lönar sig att anmäla brott kan intrycket bli att brottsligheten minskar.

Få fall av dödligt våld undgår upptäckt. Men nu varnar Brottsförebyggande rådet, Brå, för att uppklarningsprocenten minskar. Under de första åren på 1990-talet var det 13 procent av det dödliga våldet som inte klarades upp. Perioden 2001–2006 hade den siffran stigit till 22 procent.

För att säkert veta hur många brott som begås av just ungdomar krävs rimligen att brotten inte förblir ouppklarade.

Under 2000-talet har antalet anlagda bränder i allmänna byggnader i princip fördubblats i Malmö. Enbart förra året handlar det om skador för cirka 30 miljoner kronor. Värst drabbade är skolor.

Ingen har dömts för någon av de 107 bränder som anlagts i byggnader tillhörande Malmö stad sedan 2001. Ingen.

Detta enligt Eva Norström, säkerhetssamordnare på Stadsfastigheter i Malmö, intervjuad i Sydsvenskan den 18 december.

Om medborgarna inte vågar anmäla blir statistiken skev. Men hoten mot vittnen, mot polis och åklagare, blir fler. År 2000 dömdes 60 personer för övergrepp i rättssak mot 427 år 2006. Det finns dessvärre skäl att anta att särskilt ungdomar drar sig för att anmäla brott eller vittna.

Malmöpolisens brandutredare Eva Nordling gav i ovannämnda artikel följande svar på varför det är så svårt att få fast de skyldiga till skolbränderna:

”För att ingen vågar skvallra. Man kan råka väldigt illa ut.”

Debatten om huruvida ungdomsbrottsligheten ökar, minskar eller står still lär inte upphöra i första taget. Men kanske är den trots allt mest ett sidospår.

Det viktigaste är att ta itu med de problem rättsväsendet redan idag har med att hantera den ungdomsbrottslighet som onekligen finns.