Bakom fasaden

Frågan är ännu inte avgjord, men på styrelsemötet den 13 december förra året reserverade sig fem av rådets styrelseledamöter mot att Mana skulle få fortsatt produktionsstöd, bland annat med hänvisning till ”de antidemokratiska, antisemitiska och intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner och undertoner som ofta återkommer i deras texter”.

Nu talas det om censur och försök till politisk styrning. Mana får stöd av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter:

”Det handlar om att alla skall ha rätt att uttrycka sin åsikt”, förklarade föreningens ordförande Siri Reuterstrand i Sydsvenskan häromdagen.

Men yttrandefrihet är en sak – rätten till statliga bidrag för att föra ut dessa åsikter en annan. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som någon har en oavvislig rätt att få sina åsikter publicerade i Sydsvenskan.

Enligt Manas redaktör Babak Rahimi faller anklagelserna om rasism på sin egen orimlighet: Mana är ju en antirasistisk tidskrift.

Riktigt så enkelt är det inte.

Personer som tillhör någon av alla de minoriteter som tidskriften säger sig värna om, men som inte delar redaktionens speciella syn på diskriminering och rasism, får räkna med särskild uppmärksamhet. På dem klistras föraktfulla epitet som exempelvis ”husneger” eller varianten ”husnigger”.

Om integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) kan det låta så här (Mana 2006:5):

”Det är glasklart att både hon som är afrosvensk och Tobias Billström, den nya bisexuella migrationsministern, har fått sina statsrådsposter som alibi för den gangsterkapitalistiska politiken, i belöning för att de förnekar den strukturella diskrimineringen och rasismen.”

Underförstått: människor är programmerade att utifrån hudfärg och sexuell läggning inta vissa bestämda ideologiska ståndpunkter. När så inte sker beror det på att personen ifråga är köpt. Om någon vill beskriva detta som ett exempel på en i grunden rasistisk människosyn så skulle åtminstone inte jag protestera.

I artikeln ”Bojkotta Israel” (Mana 2006:4) ges bland annat följande råd:

”Undvik att samarbeta med israeliska yrkeskollegor, förutom när det handlar om antirasistisk aktivism.”

Enskilda individer skall alltså frysas ut – inte beroende på deras åsikter, inte beroende på vad de gör utan på grund av vad de är: israeler. Enligt den klassiska antisemitismen är judarna skyldiga till allt de anklagas för av den enkla anledningen att de är just judar. Enligt den moderna antisemitismen gäller samma sak för medborgare i den judiska staten Israel. Stor skillnad?

”Det är känt att det finns personer som försöker tysta Israelkritik genom att kalla det antisemitism”, säger Babak Rahimi i senaste numret av tidningen Arbetaren.

Det finns det säkert. Men minst lika vanligt förekommande är de personer som försöker dölja sin antisemitism bakom en Israelkritisk fasad.

Ett exempel på när Israelkritik övergår i antisemitism är då Israels rätt att existera görs beroende av att landet uppfyller krav som aldrig ställs på andra stater.

Enligt den ovan nämnda artikeln ”Bojkotta Israel” skall målet för bojkotten vara att det i Israel ”måste finnas fullständig jämlikhet, värdighet, säkerhet och välstånd för alla i landet”.

Med den måttstocken finns det inget land som inte förtjänar att bojkottas.

Yttrandefriheten skall värnas, dess gränser vidgas, inte snävas in. Men yttrandefrihet innebär ingen oavvislig rätt att få föra ut sina åsikter i tryck på skattebetalarnas bekostnad. Inte ens om man kallar sig antirasist.