En diktators avsked

Kubas envåldshärskare Fidel Castro meddelade igår att han avgår som president och överbefälhavare.

Castro kungjorde beslutet i en artikel i den kubanska regimens officiella tidning Granma:

”Jag kommer varken att aspirera till eller acceptera ytterligare en presidentperiod – jag upprepar – varken aspirera eller kandidera.”

Den 81-årige Castro hade ett år kvar till sitt 50-årsjubileum som landets oinskränkte ledare.

På söndag sammanträder Kubas nationalförsamling. Troligen nomineras då Castros yngre bror Raul, 76 år, till posten som president. Raul Castro har varit tillförordnad president sedan juli 2006, då Fidel Castro genomgick en komplicerad tarmoperation.

Det är lätt att föreställa sig den osäkerhet som nu sprider sig bland Kubas drygt elva miljoner invånare. Tre fjärdedelar av dem har inte upplevt något annat under sin livstid än Castros diktatur. Under samma tid har USA haft tio presidenter, Sverige har haft åtta olika statsministrar och tolv regeringar.

Vad vaktombytet i Havanna kommer att innebära kan ingen idag säga med säkerhet. Förhoppningsvis är det början till slutet för den kubanska diktaturen. Men att Raul Castro skulle vara kapabel att leda en sådan politisk kursändring är föga troligt. Å andra sidan lär lillebror Castro, med tanke på sin egen höga ålder, knappast bli långvarig vid makten.

En utveckling i kinesisk riktning, med en liberalisering av ekonomin och fortsatt politisk ofrihet, är tänkbar.

Ansvaret för diktaturen och förtrycket, för ett halvt sekels förtrampande av mänskliga rättigheter, vilar på den kubanska regimen, på Castro och hans medlöpare, inte på några andra. Men samtidigt finns det anledning att ifrågasätta om USA:s hårdföra politik gentemot regimen alltid varit så klok.

Året efter att Castro gripit makten stoppade USA importen av socker från Kuba. 1961 bröts de diplomatiska förbindelserna mellan länderna. 1962 inledde USA en handelsblockad. Men i stället för att underminera regimen har blockaden snarare skänkt Fidel Castro en viss legitimitet i befolkningens ögon. Kommunismens misslyckanden har kunnat skyllas på den mäktige grannen i norr. Öns demokratirörelse har kunnat misstänkliggöras som ”köpt” för amerikanska dollar.

Det finns de som vill göra gällande att USA genom sin hållning mer eller mindre tvingade Fidel Castro och Kuba i armarna på Sovjetunionen. Det stämmer inte.

Liksom vid en rad andra revolutioner under 1900-talet, uppror som från början präglades av ett brett folkligt stöd, kom en radikal, hårdför kärna att snabbt ta initiativet och makten.

Omedelbart efter maktövertagandet 1959 genomförde Castro omfattande jordreformer och nationaliseringar. Inom ett par år var den kubanska ekonomin till stora delar förstatligad. Det dröjde inte heller länge förrän Castro och hans revolutionskamrater öppet bekände sig till den marxist-leninistiska läran. Sedan kom Kubakrisen 1962 efter att amerikanska spaningsplan upptäckt att Kuba var på väg att bli bas för kärnvapenbestyckade sovjetiska medeldistansrobotar.

Det är också symptomatiskt att Fidel Castro riktade hård kritik mot perestrojkan, den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs försök att reformera Sovjetkommunismen.

Det har alltid vilat något romantiskt över Kuba och den kubanska revolutionen. De ryktbara cigarrerna, den heta rommen, de förföriska rytmerna, de vajande palmerna, den mjuka karibiska natten, bruset från vågorna som rullar in mot stranden. Så fjärran den betonggrå, fuktdrypande, brunkolsdoftande öststatssocialismen.

Men det romantiska skimret lyckas inte skyla en brutal verklighet. I Utrikesdepartementets rapport Mänskliga rättigheter i Kuba 2006 konstateras bland annat följande:

På Kuba finns ingen yttrandefrihet, tryckfrihet eller föreningsfrihet, inte heller något oberoende rättsväsende. Oliktänkande hotas och trakasseras av mobbar, organiserade av regimen, det kallas actos de repudios – ”förkastelsemöten”. Den vars uppförande ”tydligt går emot normerna för den socialistiska moralen” riskerar att dömas till fängelse i upp till fyra år.

Att den kubanska enpartistatens supportrar – som Svensk-kubanska föreningen – en dag som denna uttalar sin glädje ”för allt som Fidel Castro har gjort för det kubanska folket” tillhör ritualen. Märkligare är den långa rad av mera omdömesgilla personer som genom årens lopp låtit sig tjusas av den karismatiske kubanske diktatorn. Exempelvis Pierre Schori (s) som en gång beskrev Fidel Castro i följande ordalag:

”Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”

Nu klämtar klockan för ”encyklopedisten” i Havanna. I bästa fall ringer den också in det kubanska folkets frihet efter snart 50 års kommunistisk diktatur.

Mats Skogkär