Institutionaliserat uppror

Det var ungefär så han uttryckte det, Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson, intervjuad i Sydsvenskan i början av året:

”Men publiken är inte bara de som vistas i rummet utan även de som läser om det i tidningen och tänker att ’dit ska jag fan inte gå’. Det är en väldigt viktig publik.”

Ytterligare en pusselbit om gruppens syn på publikens och därmed teaterns roll erbjöd Institutets Ludvig Uhlbors på kultursidorna i gårdagens tidning:

”Vi har skapat ett rum där du kan gå om du vill, baka tårta om du vill, ha sex om du vill och lyssna på berättelser om du känner för det.”

Frågan varför människors sug efter sådant som kaloristinna bakverk och exhibitionistisk sex skall tillfredställas innanför teaterlokalens väggar och med stöd av statliga och kommunala bidrag pockar på ett svar.

Föga förvånande har Institutets innovativa publikdefinition heller inte fått gehör hos fyrkantiga kulturbyråkrater och -politiker som anser att publik blir publik först när den löser biljett. Och – möjligen – att teatern i så stor utsträckning som möjligt bör vara ”ett rum” människor vill gå till, inte från.

De fyrkantiga har måhända en poäng.

I våras beslöt Malmö kommun att frysa närmare en tredjedel av sitt bidrag till Institutet för 2008 på totalt 790 000 kronor. Gruppen uppfyller inte överenskommelsen om hur många föreställningar de skall spela per år, förklarade kulturnämndens ordförande Carina Nilsson (s) för Dagens Nyheter.

Nämnden har också beslutat att nästa år hyra ut lokalerna på Norra Vallgatan som Institutet disponerar till någon annan teatergrupp som kan och vill klara kulturnämndens krav: att spela runt hundra föreställningar under ett år.

Det indragna stödet har av Institutet utmålats som ett sätt att från kommunens sida tysta en obekväm röst. Det är nog mest ett utslag av gruppens självöverskattning kombinerat med önsketänkande: Institutets teaterkonst har knappast fått makten att darra. Den samhällsomstörtande potentialen hos skådespelare som onanerar på scenen, skär sig med glasbitar och ägnar sig åt irrande utläggningar om den egna verksamhetens villkor är förmodligen begränsad.

Och kommunens kritik går trots allt ut på att Institutet inte upprepat sitt budskap tillräckligt ofta. Det är en otacksam uppgift att vara provokatör i ett samhälle när den repressiva toleransen utvecklas näst intill fulländning.

Men ingen skall säga annat än att Institutet har försökt.

Kanske finns här en önskan om att likt en medeltida hovnarr säga förtäckta sanningar som härskaren inte vill men borde höra.

Fast dåtidens gycklare satte något på spel om de tog risken att säga fel sak vid fel tillfälle – i värs­ta fall livhanken.

Institutets pretentiösa posörer vill gissla etablissemanget med hjälp av bidrag utdelade av samma etablissemang. Och klagar sedan när källan sinar. Hur radikalt är det?

Kanske fångas det paradoxala i situationen bäst genom följande rader hämtade ur Institutets egen programförklaring:

”Det är smärtan som undervisar människan och det är självdestruktiviteten som är löftet om en omöjliggjord sanning.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Mats Skogkär