Det mindre onda

Konturerna avtecknar sig för den som vill se. De senaste veckornas händelser i Georgien har om något fått de stora linjerna att framträda tydligare.

Många har under lång tid närt drömmen om en tillvaro där västerlandets och inte minst USA:s hegemoni har brutits, där världen blivit multipolär, där Pax Americana inte längre råder. Många har – mer eller mindre längtansfullt – påpekat att inget imperium lever för evigt.

Därför är det kanske inte så konstigt att Rysslands aggressiva politik i sitt närområde, omöjlig att ignorera efter invasionen av Georgien, vållat en viss förstämning.

I Aftonbladet skrev miljöpartiets veteran Per Gahrton (15/8):

”Rysslands sätt att hantera sin besvikelse över förlusten av Georgien och andra delar av det före detta sovjetväldet handlar inte bara om ifall Georgien, Ukraina och andra före detta sovjetrepubliker skall klara sig undan det ryska imperiets kontroll, utan om ifall hela världen skall ha en chans att befrias från USA:s världsherravälde. Ett demokratiskt Ryssland som lockar sina grannar med morötter i stället för att försöka piska dem till lydnad vore en mäktig motvikt mot USA-imperiet.”

Gahrton är långtifrån ensam om att drömma om en värld där det finns andra krafter som balanserar eller rent av bryter USA:s makt.

Och det är knappast någon djärv slutsats att stödet för demokraternas presidentkandidat Barack Obama, i USA såväl som i övriga delar av världen, inte minst bygger på förhoppningar om att han skall bedriva en radikalt annorlunda utrikespolitik än George W Bush.

Många tycks vara överens om vad de vill bli av med – ett alltför mäktigt och självtillräckligt USA. Få tycks bekymra sig om alternativen. De realistiska alternativen.

För om USA:s inflytande minskar – vems ökar?

Det lär inte bli EU:s. I utrikesfrågor är unionen alltför splittrad och förmågan att utöva verklig makt saknas eftersom man i det en gång så krigiska Europa numera tycks betrakta vålds­användning som omodernt och otänkbart.

Andra är inte lika rädda att smutsa ner sig.

Vladimir Putins revanschistiska Ryssland stänger gaskranar och skickar – när energivapnet inte fungerar – stridsvagnar för att sätta uppstudsiga grannländer på plats.

Kina har blivit en förebild för totalitära stater vars ledare drömmer om ekonomisk tillväxt utan demokrati och mänskliga rättigheter.

Förutom att förtrycka sitt eget folk håller Kina skurkstater som Burma och Sudan bakom ryggen.

I Mellanöstern manövrerar prästväldets Iran för att bli en regional stormakt och för att sprida den islamiska revolutionen – hittills med framgång i både Libanon och de palestinska områdena – och av allt att döma för att bli en kärnvapenmakt.

Om alternativet till ett stundtals maktfullkomligt USA är större makt åt Ryssland, Kina och Iran – samt deras skyddslingar – då låter kombinationen ”amerikansk” och ”hegemoni” nästan som ljuv musik.

Mats Skogkär