Polis i kris

Det nya avtalet som skall börja gälla från den 1 oktober har väckt ilska bland medlemmarna.

Genom överenskommelsen, som slöts redan förra hösten, fick förbundet igenom en länge eftersträvad sänkning av pensionsåldern som ger medlemmarna rätt att gå i pension vid 61 års ålder. Men i uppgörelsen ingick också ett arbetstidsavtal. När det nu skall omsättas i praktiken med nya tjänstgöringsscheman är det många poliser – främst i storstäderna – som slår bakut.

Facket anklagas för att ha slutit ett uselt avtal som innebär mer helgjobb och fler arbetspass per månad och ovanpå detta sämre ekonomisk kompensation för arbetet på obekväma tider.

Förbundet talar om missuppfattningar och vill bolla ansvaret vidare till arbetsgivarsidan. Felet är att ”vissa polismyndigheter är så rigida i sin tolkning”, hävdar förbundsledningen.

”Det står i portalparagrafen att man skall ta hänsyn till verksamheten, arbetsmiljön och den enskilde individens behov”, underströk Polisförbundets ordförande Jan Karlsen i Svenska Dagbladet nyligen.

Förre rikspolischefen Stefan Strömberg fick gå sedan han retat upp kåren genom sina försök att sätta upp mätbara mål för polisarbetet. Strömberg, hette det, var snål med berömmet och saknade förmåga att entusiasmera.

”Jag hoppas på en rikspolischef som är medborgarnas polischef, som utgår från medborgarnas behov”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) när regeringen inledde jakten på en ny rikspolischef.

Allmänheten vill se fler poliser på gator och torg, inte minst kvällar och helger. Rikspolisstyrelsen vill prioritera ökad synlighet. Det kräver fler poliser i yttre tjänst. Kanske är det inte så förvånande att arbetsgivaren gör en annan avvägning när det gäller att balansera verksamhetens behov mot enskilda anställdas önskemål.

Kalla det att ”utgå från medborgarnas behov”.

Konsekvenserna av detta är inte alla villiga att acceptera.

Polisen är en organisation i kris. Konflikten om arbetstidsavtalet är bara ytterligare ett tecken på detta.

Mats Skogkär