Att piska med en morot

Och för att klara tillväxten och därmed välfärden lär svenskarna i framtiden få ägna en större del av livet åt arbete. I klartext:

Tidigare in, senare ut.

Den slutsatsen drar Långtidsutredningen 2008 (SOU 2008:105) som presenterades igår.

Besk medicin, tycker säkert många. Dessvärre är det hög tid att vänja sig vid tanken.

Mot problembeskrivningen finns inte mycket att invända. Med stigande välstånd ökar människors livslängd. Räknat sedan början av 1980-talet rör det sig om närmare fem år. Visserligen blir svenskarna samtidigt fler, men enligt utredarna väntas närmare 90 procent av befolkningsökningen mellan 2007 och 2030 ske i grupper som vanligtvis inte är yrkesaktiva. På lång sikt räcker därför inte antalet arbetade timmar för att klara den ökade tillväxt som är nödvändig för att finansiera de offentliga välfärdssystemen och klara åtminstone bibehållen – än mindre växande – standard i övrigt.

Det behövs kort sagt ökade resurser om vi inte bara vill lägga år till livet utan även liv till åren.

Men verkligheten vrenskas. Det samhällsekonomiskt önskvärda är inte alltid det för individen mest tilltalande.

Tanken på att arbeta längre är lagom lockande. I en undersökning från 2005 uppgav omkring 65 procent av arbetstagarna att de ville gå i pension före 62 års ålder. Enkäter till arbetsgivare visar att känslorna är ömsesidiga: de vill helst inte anställa någon över 50 och ser gärna att medarbetare som börjar bli till åren lämnar skutan i förtid.

Det finns problem också i andra änden: det där med att klippa sig och skaffa ett jobb skjuts allt längre på framtiden.

Svenska högskolestudenter är relativt sina kamrater i andra länder förhållandevis gamla när de börjar plugga. Och när studierna väl påbörjats går det långsamt. 2006 tog det i genomsnitt sex år att ta en magisterexamen omfattande fyra års heltidsstudier. Somliga blir aldrig klara: hälften av dem som börjar på högskola hade sju år senare inte tagit någon examen.

De förslag till lösningar utredarna kommer med lär inte få svenska folket att göra vågen.

För att få fler att jobba längre föreslås att pensionsåldern höjs i takt med att medellivslängden ökar och att skatte- och avdragsbestämmelser, som gör det förmånligt för arbetsgivare att erbjuda någon form av pensionslösning istället för fortsatt anställning, ses över. För att snabba på och förbättra genomströmningen i den svenska högskolan anbefalles exempelvis att utbildningen avgiftsbeläggs.

Invändningar kom med vändande post. ”Vi inte ska ha avgifter för svenskar”, kommenterade högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (fp), som själv föreslagit examensbonus till studenter som håller hög studietakt.

Att arbeta med ekonomiska incitament är nödvändigt. Om dessa kan vara positiva snarare än negativa, desto bättre: morot smakar onekligen bättre än piska.

Fast det är inte säkert att den biter lika bra.

Mats Skogkär