En källarmoské mindre

Därmed är fastighetsägaren Contentus problem möjligen över. Men knappast Malmös.

”Vart ska vi nu ta vägen, när ni tagit bort moskén? Ska vi också ut på gatan, där många ungdomar redan bränner soprum och kastar stenar på polisen och brandkåren?”

Frågan ställdes här i Sydsvenskan av en av de ungdomar som omedelbart – som på en given signal närmast – ockuperade lokalen så snart den uppsagda hyresgästen, Islamiska kulturföreningen, efter drygt två års förhalande slutligen lämnade ifrån sig nycklarna till hyresvärden Contentus.

”Jag befarar att det här kan leda till oroligheter.”

Det förklarade Svensk-jordanska vänskapsföreningens Basem Mahmoud, som inte helt oväntat fanns på plats i samband med gårdagens polisingripande. Mahmoud, som tidigare agerat talesman för ockupanterna, förklarade för nyhetsbyrån TT att polisen svikit en överenskommelse – oklart vilken – och att man visat bristande respekt för moskén genom att klampa in med ytterskor och med hundar – detta orena djur – i släptåg.

Så många halvkvädna visor.

Men polisen tycks ta de förtäckta hoten – som sådana bör dessa uttalanden nog dessvärre betraktas – om ”oroligheter” på allvar. I fredags resonerade närpolischefen Börje Aronsson på följande sätt när han i Radio Malmöhus fick frågan varför ett polisingripande mot ockupationen, som då pågått i ett par veckors tid, dröjde:

”Det kan ju bli konsekvenser så att säga vid ett avlägsnande. Och den minnesgode kommer ihåg fjoråret 2007 med de händelserna vi hade i Herrgården, där det blev konfrontation med polis, bland annat ... Vid de tillfällena så hade vi bekymmer i Herrgården med bland annat bränder och skadegörelse ... samt angrepp mot polis och räddningstjänst.”

Det behövs inte mycket – eller många individer – för att liknande oroligheter skall blossa upp på nytt. Det vet polis och kommun. Och att de vet, det vet de vuxna män från Islamiska kulturföreningen som nu skjuter ungdomar och barn framför sig i den kamp om muslimska själar som pågår i bostadsområden som Rosengård, i städer som Malmö.

I denna större strid är tvisten om en källarmoské bara en smärre skärmytsling. Men det är samma krafter som verkar, samma konflikt som pyr, samma principer som står på spel: integration eller segregation, ett inkluderande samhälle byggt på sekulära principer eller ett exkluderande samhälle där etniska och religiösa enklaver, mer eller mindre självstyrande, tillåts växa och bli fler.

I Sydsvenskans uppmärksammade artikelserie Haram – förbjudet i islams namn, från 2006, spelade Islamiska kulturföreningen en framträdande roll. Där var den numera avlidne extremistiske­ danske imamen Abu Laban en flitig gäst. Där stod dörrarna öppna för fundamentalistiska väckelsepredikanter som Anas Khalifa, som hävdar att en rättrogen muslim bör hata kristna och judar ”för Allahs skull”. Inget tyder på att föreningen ändrat inriktning sedan dess.

Malmö är en segregerad stad. Och segregation är livsluften för bland annat islamistiska grupper. I miljöer där människor upplever att samhället vänt dem ryggen är jordmånen god för extremistiska budskap, där kan den som predikar ett självvalt utanförskap finna en tacksam publik, där låter sig rotlösa ungdomar lätt uppviglas.

Där gör en källarmoské mer eller mindre varken från eller till.

Mats Skogkär