Det utvalda folket

I få länder är fördömandena av Israel så högljudda, bojkottkraven så utbredda, enögdheten så påtaglig, hävdas det i boken. Och av de nordiska länderna är det två som enligt Gerstenfeld särskilt sticker ut: Norge och Sverige.

Det är en bok från höger, inte ett inlägg från landets evigt Canossavandrande fredsrörelsevänster som så gärna ges utrymme i svensk debatt de gånger israeler får tala i egen sak. Det är en bok som inte övertygar i alla enskildheter men som sätter fokus på en central fråga:

Var går gränsen mellan antisemitism och legitim kritik av staten Israel och dess agerande?

Frågan är inte enkel att besvara. Linjen finns, men den omges av en vid gråzon. Det är i denna zon boken rör sig. Liksom många av dagens antisemiter.

Att kritik av staten Israel kan vara antisemitisk borde inte vara kontroversiellt. I den definition av antisemitism EU arbetar med finns flera punkter som är lätta att känna igen från den aktuella debatten:

Att jämföra Israels politik idag med Nazitysklands.

Att göra judar kollektivt ansvariga för Israels agerande.

Att förneka just det judiska folkets rätt till självbestämmande.

Att ställa krav på Israel som inte förväntas eller krävs av andra stater.

En av de nordiska politiker som lyfts fram i Behind the Humanitarian Mask är Norges förre statsminister och Høyreledare Kåre Willoch. Han har i sin tur i sedvanlig ordning bemött kritiken med att talet om antisemitism är en avledningsmanöver för att förhindra berättigad kritik av Israel.

Därför var det intressant att höra Willochs svar när han i Dagsnytt i norsk radio den 30 december fick frågan om han hade några förhoppningar om att den nye presidenten Barack Obamas förestående tillträde skulle medföra att USA ändrar sin politik i Mellanöstern.

Den första tanke som föll Willoch in:

”Det ser inte ljust ut för han har ju valt en stabschef som är
jude ...”

Så mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Sverige då?

Gerstenfeld pekar exempelvis ut Olof Palme som en av de politiker som gick i bräschen för att dra paralleller mellan Israel och Nazityskland.

I ett anförande vid TCO-kongressen den 1 juli 1982 förklarade statsminister Palme:

”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk.”

Så när demonstranter idag bär plakat där davidsstjärnan likställs med hakkorset, eller när stadsbiblioteket i Norrköping öppnar sina lokaler för en fotoutställning där bilder på skadade och dödade palestinska barn i Gaza visas och jämförelser görs med Förintelsen, bör man ha klart för sig att här finns en lång tradition, med djup klangbotten i svensk politik.

Det är något särskilt med Israel.

Precis som det i alla tider varit något särskilt med det judiska folket.

Utvalt. Dömt, av sina fiender, till ett hat som – om än föränderligt – lever sitt eget, till synes eviga liv.

Mats Skogkär