Den svarta sporten

”Det finns inga som helst farhågor för krossade skyltfönster. Sådant känns det nästan löjligt att prata om”, försäkrade Stoppa matchen-kampanjens talesman Olof Holmgren vid en presskonferens ett par dagar före lördagens demonstration.

Vid samma tillfälle talades det om nolltolerans mot eventuella orosstiftare och att maskerade deltagare inte skulle godtas.

Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton framhöll i Ekot att om det nu – mot förmodan – blev bråk så skulle det bero på element utifrån:

”Det kan finnas grupper och säkerhetstjänster och andra som kan skicka in någon sorts provokatörer, som vill förstöra en stor folklig demonstration.”

Ja, ja, blink, blink – vad israeliska Mossadagenter är kapabla till har man ju hört talas om.

Så kom då dagen. Demonstrationen. Upploppet.

Vem kan efter att ha följt stenkastarvänsterns framfart vara förvånad? Vem kan efter upprepade angrepp på yttrande- och mötesfrihet just i Malmö enbart de senaste månaderna vara överraskad?

Detta är Formulär 1 A. Detta är ”same procedure as every year, James”.

Extremvänster och islamister i armkrok, kryddat med lite antisemitism: i tåget en jättebanderoll där paralleller dras mellan ”1941 zyklon B” och ”2009 white phosphorus” – Auschwitz då, Gaza nu, om någon till äventyrs behöver hjälp att tyda det nya judehatets koder.

Rött, grönt och brunt tycks vara säsongens färger i Malmö, Sverige och Europa.

I detta solkiga skådespel reducerades majoriteten av vanliga, hedervärda demonstranter till statister, rekvisita. De har anledning att känna sig utnyttjade. Men överraskade? Ärligt? Det vore väl naivt.

Efteråt slog arrangörerna ifrån sig. Holmgren skyllde på medierna. ”Kravallporr”, kallade han det. Visst finns ett sådant inslag – extremvänstern bjuder medierna på häftiga bilder, action.

Gahrton drog nu slutsatsen att de skyldiga förmodligen tillhörde ”samma gäng som brukar finnas runt Sverigedemokraterna”.

Men det hörs andra röster.

I en debattartikel här i Sydsvenskan i måndags manade tolv vänsterprofiler, däribland Johan Lönnroth, tidigare vice partiordförande i Vänsterpartiet, och Per Wirtén, chefredaktör för tidskriften Arena, till självrannsakan:

”Vänstern ser sig traditionellt som den starkaste motkraften till olika typer av rasism och främlingsfientlighet. Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt. Detta är illavarslande och politiskt farligt.”

SSU:s ordförande Jytte Guteland skulle ha talat i Malmö. Hon kom, såg och vände om:

”Jag reste till Malmö i tron att medverka i en fredlig demonstration för ett viktigt syfte. Aldrig kunde jag föreställt mig den scen jag skulle möta. Maskerade män infiltrerade tåget och rusade mot poliser. Jag hade sett nog och åkte hem, utan att hålla tal.”

Det tyder på integritet och mod. Medan andra erbjuder undanflykter konstaterar Guteland:

”Det finns inga ursäkter för kravallerna.”

Intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet har vänsterdebattören Göran Greider sin slutsats klar:

”Det gäller att benhårt deklarera att de inte är välkomna i demonstrationstågen.”

Enkelt om än inte lätt. Håll våldsverkarna borta. Om de vägrar finns ett sista alternativ: ställ in.

Våldsspiralen går att bryta. Om viljan finns.

Mats Skogkär