Teheran utmanar Kairo

De anklagas för spionage och för att ha planerat terrordåd i avsikt att destabilisera Egypten.

Sedan dess har beskyllningar och motbeskyllningar farit genom luften.

Hizbollahcellen skall enligt Egypten ha planerat angrepp mot fartyg i Suezkanalen. Denna fartygstrafik, som genererar miljarder dollar i årliga intäkter, är av vitalt intresse för Egypten. Även olika turistmål i Egypten skulle attackeras. Turismen är Egyptens viktigaste inkomstkälla, Suezkanalen den näst viktigaste.

Att Iranstödda Hizbollah förberett terrordåd på egyptisk mark, mot utländska och egyptiska mål, betraktar den egyptiska regimen förståeligt nog som ett allvarligt angrepp på landets suveränitet och integritet.

Vreden är stor i maktens korridorer i Kairo och i den statskontrollerade egyptiska pressen har Hizbollahledaren Hassan Nasrallah kallats ”apshejk” och ”krigsbrottsling”.

Nasrallah har medgett att en av de gripna, Sami Shihab, tillhör hans organisation, men hävdar att det hela handlade om en operation för att förse Hamas i Gaza med vapen och inget annat.

”Om det är ett brott att hjälpa palestinierna, då är jag skyldig, och stolt över det”, förklarade Nasrallah i ett TV-tal.

Mycket är fortfarande oklart i denna historia. Men att Nasrallah skulle ha agerat på eget bevåg är inte sannolikt. Troligare är att Hizbollah handlat på uppdrag av Iran, som outtröttligt och systematiskt arbetar för att stöpa om regionen politiskt och bli det oljerika Mellanösterns obestridda stormakt.

Egypten är regionens folkrikaste land, med Mellanösterns största armé, och har av tradition varit arabvärldens politiska ledare. Att underminera den bräckliga egyptiska regimen och därmed bädda för ett islamistiskt maktövertagande skulle innebära en enorm framgång för härskarna i Teheran, en triumf långt större än när deras skyddsling Hizbollah förra året i praktiken tog makten i det en gång så västorienterade Libanon.

Som bonus skulle ett sådant maktskifte försätta Israel – vars existens regimen i Iran aldrig förlikat sig med – i ett prekärt läge. Gränsen mot Egypten skulle återigen bli en gräns till fiendeland.

Antagonismen mellan Egypten och Iran har gamla anor. När Egypten under president Anwar Sadat 1979 slöt fred med Israel bröt Teheran de diplomatiska förbindelserna med Kairo. Relationerna förbättrades inte av att Egypten samma år tog emot den landsflyktige shahen eller när Iran efter mordet på Sadat 1981 hyllade attentatsmannen Khalid al Islambouli som martyr och uppkallade en gata i Teheran efter honom.

Under striderna i Gaza vid årsskiftet anklagades Egypten av bland annat Iran för att stå på Israels sida och Hassan Nasrallah uppmanade i ett tal de ”egyptiska massorna” att handgripligen öppna gränsövergången Rafah mellan Egypten och Gaza. I Kairo uppfattades detta som en uppmaning till egyptierna att störta president Hosni Mubarak.

Att tre årtionden efter shahens fall fälla Egyptens USA-stödde ”farao” – Hosni Mubarak – och på så sätt föra den islamiska revolutionen vidare till det sunnimuslimska Egypten måste framstå som en dröm för regimen i Teheran.

Realismen i ett sådant projekt kan ifrågasättas. Men den som betvivlar Irans höga ambitioner gör det på egen risk.

Mats Skogkär