Medan Malmö glider isär

Syftet med projektet, som fick sin egentliga start 2004, var att angripa Malmös strukturella problem med utanförskap, segregation, brottslighet och ojämnt fördelad välfärd. Fem insatsområden pekades ut: arbete, utbildning, trygghet, boende och tillväxt. För fyra av dessa sattes konkreta mål upp.

Resultatet kan i bästa fall beskrivas som blandat.

Förvärvsfrekvensen skulle enligt det uppsatta målet öka från 64 procent basåret 2001 till riksgenomsnittet på 75 procent.

Utfall: i praktiken oförändrat, i alla fall enligt den senast tillgängliga statistiken som är från 2007. Fast om alla som hittat jobb på den danska sidan Sundet räknas in betyder det en förbättring med uppskattningsvis 4 procentenheter. Så tack, Danmark.

Inom utbildningsområdet var ambitionen att öka andelen elever som är behöriga att söka till gymnasiet när de går ut nian – helst till 90 procent.

Resultat: ingen egentlig förändring. 2001 var 21 procent av niorna inte behöriga, 2008 var andelen icke-behöriga 20 procent. Räknat över hela femårsperioden blir genomsnittet 21 procent. Men som det trösterikt konstateras i utvärderingen – Malmö har i alla fall inte tappat mark jämfört med riksgenomsnittet.

Ett annat mål var att göra Malmö tryggare. Här skulle ”vardagsbrotten” – exempelvis skadegörelse, misshandel och inbrott – pressas tillbaka med 5 procent per år, från 64 brott per tusen invånare till 52.

Resultat: en minskning till 59 brott per tusen invånare.

På ett område har dock det uppsatta målet överträffats: antalet nya bostäder som byggts under perioden uppgår till 6 300 – riktmärket var 5 000.

Den rödgröna majoriteten försöker sätta positiv spinn på utvärderingen:

14 000 nya jobb har skapats, heter det. Oppositionen i Malmö är kritisk, i en gemensam reservation kallar M, FP, KD och SPI satsningen ”ett fiasko”.

Dessvärre ligger nog de borgerliga närmast sanningen. De högt ställda förhoppningar som inledningsvis fanns har i alla fall inte infriats.

Många möten och sammanträden har genererats, ett oöverskådligt antal större och mindre delprojekt lanserats, många miljoner kronor spenderats. Vad allt detta åstadkommit förblir oklart.

Ta skolan exempelvis. Här har det kompetens- och kvalitetsutvecklats, en gemensam värdegrund arbetats fram. Satsningar har gjorts på föräldrautbildning, på skolprofilering, på forskning och utveckling med dialogskolor och idéskolor. Hösten 2005 fick elva av Malmös ”mest utsatta grundskolor” 14 miljoner kronor att dela på, våren 2006 lika mycket. Inför 2007 pytsade kommunstyrelsen ut sammanlagt 48 miljoner kronor, varav hälften var statliga pengar, till grund- och gymnasieskolor för att öka personaltätheten. 2004 gick det 8 lärare på 100 elever i Malmös grundskolor, år 2008 var det 8,7.

Men mer personal har inte löst problemen, möjligen förhindrat en försämring.

Under de här åren har Malmö vuxit och förändrats på olika sätt, men är i grunden ändå sig likt. På gott och ont.

I Rosengård – stadsdelen som kommit att symbolisera det malmöitiska utanförskapet – brinner det när det inte bara pyr. Ungdomsgäng angriper polis och brandkår. Hopplöshet och frustration växer. Arbetslösheten är monumental: i kvarteret Herrgården har endast 15 procent ett jobb.

Malmö är en stad som långsamt glider isär. En stad där välfärden fortfarande är långt borta – inte för alla men för alltför många.