När antisemitism kallas Israelkritik
Mats Skogkär.
Enligt vissa går det numera inte att kritisera staten Israel utan att beskyllas för antisemitism.I verkligheten är problemet snarare det omvända: att uttryck för den mest oförställda antisemitism kallas Israelkritik.
Ta den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads tal vid FN:s konferens mot rasism i Genève häromveckan.
I nyhetsreferaten efteråt beskrevs Ahmadinejads tal i termer av ”frontalangrepp mot Israel”, som ”utmanande”, som ”ett mycket fränt angrepp mot Israel” och så vidare. Ett av få undantag var DN:s Marianne Björklund som konstaterade att Ahmadinejad utnyttjat tillfället för ”antisemitiska angrepp”.
Ahmadinejads tal i Genève gick långt utöver kritik av Israel. Det var ett anförande byggt på klassiska antisemitiska myter om mäktiga judiska intressen, som tack vare pengar och mediedominans styr världen och störtar den i krig.
Så frågade Ahmadinejad retoriskt om inte ”angreppet på Irak orkestrerades av sionisterna och deras allierade i den förra amerikanska regeringen” och om inte USA:s närvaro i Irak och Afghanistan kan förklaras av att de som besitter ”rikedom och makt” vill undanröja tänkbara hot ”mot den ockuperande regimen i Jerusalem”.
Ändå var det som sades från talarstolen en lätt friserad version av det tal som den iranska delegationen delade ut i förväg vid konferensen och där Ahmadinejad bland annat kallade Förintelsen ”oklar och tvivelaktig”.
Som väntat omtalade företrädare för Vänsterpartiet – det parti som sedan lång tid tillbaka försökt göra antirasismen till sitt varumärke – den iranske presidentens framträdande i termer av legitim Israelkritik.
”Jag har väldigt svårt att förstå den här upprördheten över att Israel kallas för rasistisk regim, för det tycker jag är ett alldeles korrekt konstaterande av fakta”, sade Hans Linde, Vänsterpartiets representant i utrikesutskottet, i P1-morgon.
Hans åsikt delades av partiets ”antirasistiske talesman”, riksdagsledamoten Kalle Larsson, som till nyhetsbyrån TT sade sig ha ”lite svårt att förstå” varför Sveriges representant på mötet, ambassadör Hans Dahlgren, lämnade salen i protest under Ahmadinejads tal.
Och farsen fortsatte.
I radions Människor och tro den 24 april diskuterades konferensen. Inbjudna gäster var Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, samt Aleksander Gabelic, socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i Svenska FN-förbundet.
Hjärpe gjorde följande analys:
”Här är det på så sätt att här har nu västmakters representanter marscherat ut och på det sättet på sätt och vis signalerat att man inte är intresserad utav mänskliga rättigheter och av att försvara dem.”
Och Aleksander Gabelic hoppades för sin del att de stater som uteblev eller lämnade mötet i protest trots allt skulle skriva under slutdokumentet i efterhand:
”Jag hoppas verkligen att de ställer sig bakom detta, för det borde vara ett sätt att kompensera den destruktiva manifestation som de som uteblev och de som tågade ut visade.”
Notera: problemet är inte det faktum att en antisemit och förintelseförnekare, tillika ledare för en regim som dagligen och stundligen bryter mot mänskliga rättigheter, försöker kapa ett möte mot rasism.
Kritiken riktas mot de nationer som vägrade att stillatigande acceptera att yttrandefriheten skulle kringskäras och kritik av religioner kriminaliseras.
Kritiken riktas mot de nationer som vägrade att stillatigande se på när en antirasistisk konferens användes som plattform för att sprida hat mot judar.
Somliga förnekar Förintelsen. Andra springer deras ärenden genom att förneka antisemitismen.
Mats Skogkär
60 läsare har reagerat på denna artikel
42% är glada
2% är likgiltiga
