Mellanösterns tulipanaros

Troligen kommer den stunden att infinna sig, förr eller senare. Men kommer förutsättningarna därmed att på något avgörande sätt förändras?

Sannolikt inte.

Det är med tvåstatslösningen som med tulipanarosen: lätt att säga, svår att åstadkomma.

I söndags uppgav brittiska Sunday Times att USA:­s president Barack Obama gett sig själv två år att nå ett genombrott för en israelisk-palestinsk fred. Obama är i så fall aningen blygsammare än företrädaren George W Bush som när Annapolis­processen drog igång i november 2007 lovade att freden skulle vara i hamn före utgången av hans mandatperiod i januari i år.

Fast redan 2003 lanserades färdkartan för fred av kvartetten USA, FN, EU och Ryssland. Målet då var – enligt Bush – att nå en slutlig, allomfattande uppgörelse i konflikten till 2005. Så blev det som bekant inte.

Innan dess var det Bushs företrädare Bill Clinton som under överläggningarna på Camp David 2000 försökte få den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak och palestiniernas ledare Yassir Arafat att sluta fred.

Det fanns för inte så länge sedan en annan israelisk regering, ledd av Ehud Olmert, om någon nu minns honom. En regering som ofta och gärna talade om tvåstatslösningen. En regering som även förde intensiva förhandlingar med den palestinska sidan – eller delar av den – den Fatahledda falang under president Mahmud Abbas som styr på Västbanken.

Det var de sedvanliga, för tvåstatslösningen centrala, problemen som avhandlades: hur ett landbyte som innebär att några av de största judiska bosättningarna förs över till Israel skulle kunna se ut, Jerusalems framtida status, lösningen på flyktingfrågan.

I Washington Post i fredags redogjorde kolumnisten Jackson Diehl för ett samtal han haft med Mahmud Abbas inför den palestinske presidentens möte med Barack Obama i Vita huset i förra veckan.

Enligt Diehl bekräftade Abbas att Olmert visat honom en karta med ett förslag på en palestinsk stat som omfattade 97 procent av Västbanken, att den israeliske premiärministern ”accepterat principen” om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och även erbjudit flera tusen av dem att få bosätta sig i Israel. Olmerts erbjudande var, sammanfattade Diehl, generösare än något annat erbjudande palestinierna fått i de fredssamtal som Obamas företrädare Bush och Clinton varit involverade i.

Men Abbas hade avvisat förslaget. ”Avståndet var för stort”, förklarade han.

Obamas Mellanösternekvation hade varit lättare att lösa om det inte – utöver klyftan mellan israeler och palestinier – också fanns ett annat Ginnungagap – det mellan palestinier och palestinier.

I en eldstrid i söndags i Qalqilya på Västbanken mellan medlemmar ur Hamas och den av Fatah kontrollerade Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor dödades sex personer.

En Hamastalesman, Talal Nasser, uppmanade efteråt gruppens anhängare att bekämpa den palestinska myndigheten som om den vore den israeliska ockupationsmakten.

Idag styr Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken – frågan är om Mellanöstern inom överskådlig framtid kommer närmare en tvåstatslösning än så.