Förenade i hatet

Det var Jerusalemdagen, instiftad 1979 av den iranska revolutionens fader ayatolla Khomeiny, officiellt en dag till stöd för det palestinska folket i samband med den muslimska fastemånaden ramadans avslutning.

I Iran är detta ett tillfälle då regimen mobiliserar sina trogna massor mot USA och Israel, mot inre och yttre fiender, verkliga som inbillade.

Men i år tog oppositionen chansen att åter ge sig ut på gatorna och höja sin röst. Den har legat lågt en tid ”stukad av massarre­steringar, dödande, polisbrutalitet och rättegångar mot politiska fångar” för att citera Ekots Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén.

Istället för ”Död åt USA” och ”Död åt Israel” som traditionen bjuder, skanderade regimmotståndarna ”Död åt diktatorn”.

”Diktatorn” – president Mahmoud Ahmadinejad – höll för sin del ett radiosänt tal på Teherans universitet. Där ifrågasatte Ahmadinejad i vanlig ordning om Förintelsen ägt rum, han kall­ade den en ”lögn” och uttalade de obligatoriska hoten mot Israel:

”Denna regim har ingen framtid. Dess liv har nått sitt slut.”

I Iran drömmer miljoner människor om att slippa leva under religiöst förtryck. I Sverige finns det de som önskar förtrycket.

När Jerusalemdagen i morgon högtidlighålls på Sergels torg i Stockholm ser det av marknadsföringen att döma ut att bli en uppvisning i den iranska regimens anda.

Det tycks också bli en färgglad tillställning: grönt, rött och brunt. Islamister uppbackade av kommunister och nazister.

Svenska Ahmadinejad­anhängare anförda av Khomeinybeundraren Mohamed ”Gaza har gjort mig till en radikal muslim” Omar. Diverse antisemiter som rör sig i kretsarna kring Fib Kulturfront. Och så de kortklippta ”nationella” gossarna som av förhandssurret att döma också känner sig kallade.

Ingen behöver sväva i tvivelsmål om vad som kan binda samman en så brokig skara: hatet mot staten Israel, sionismen och judarna.

Hatet som förenar.

I Teheran. Men också i Stockholm.