I Reepalus skugga

Men det är också en val­årsbudget med ytterligare skattesänkningar, miljarder till kommunerna, en storsatsning på rättsväsendet, smågodis till pensionärer och studenter. För att nu nämna något ur det redan välkända innehållet.

För Malmös del betyder Borgs ”nådiga lunta” 500 nya utbildningsplatser på Malmö högskola och en fortsatt satsning på utvecklingen av NGU, nästa generations ubåt, vilket lär rädda flera hundra jobb på Kockums i Malmö och i Karlskrona. Detta och annat berättade en kvartett skånska allianspolitiker när de igår höll budgetpresentation i Stadsbiblioteket i Malmö.

Borg lånar för att spendera, men en expansiv budget är nödvändig i kristider för att få fart på hjulen.

En expansiv budget är förmodligen också nödvändig för att de borgerliga skall kunna sitta kvar på taburetterna. Och förvånas inte om den för dagen så dystre finansministern framåt våren, när valrörelsen börjar ta fart, skriver upp tillväxtprognosen och skriver ner siffrorna över den väntade arbetslösheten.

Det finns med andra ord anledning att förvänta sig inslag av valtaktik i den ekonomiska politiken. Regeringsmakten står på spel. Oppositionen har visserligen ingen gemensam politik ännu men kan fortfarande glädjas åt ett övertag i opinionen.

Medan alliansen bör ha gott hopp om att kunna regera vidare efter valet 2010 är nog utsikterna för de borgerliga i Malmö att lyckas detronisera ”Kung Ilmar” betydligt sämre.

Sedan Socialdemokraterna återtog makten från de borgerliga i kommunvalet 1994 har Ilmar Reepalu (S) styrt och ställt som kommunstyrelsens ordförande. I oktober fyller han 66 år men, som Sydsvenskan rapporterade i helgen, få om ens någon förväntar sig att han skall gå i pension.

En anledning är att det saknas en given efterträdare. Det är svårt att växa i Reepalus skugga. Och den borgerliga oppositionen har inte heller fått många soltimmar de senaste femton åren.

Så hur skulle en valvinnande fråga för alliansen i Malmös kommunval kunna se ut?

Inge Garstedt, riksdagsledamot för Moderaterna och med lång erfarenhet av lokal- och regionpolitik, tror att ökad valfrihet inom vård och omsorg ligger många väljare varmt om hjärtat.

Folkpartiets riksdagsman Allan Widman, som också sitter i Malmö kommunfullmäktige, vill lyfta fram integrations- och trygghetsfrågor.

Ilmar Reepalus framgångsrika berättelse om Malmö handlar om trendiga bostadsområden som Västra hamnen, om stora infrastruktursatsningar som Öresundsbron och Citytunneln, om hur den grå industristaden Malmö blivit en kulört kunskapsstad inte minst genom Malmö högskola. Men, menar Widman, detta har i praktiken betytt att stadsdelar som Fosie och Rosengård mer eller mindre glömts bort.

Det är kanske inte helt rättvist. Utan de offensiva satsningarna på att förändra Malmö, utan Turning Torso, Bron och högskolan, hade Malmö idag varit – ja, vad? Ett enda stort stillastående bakvatten, förmodligen. Inte en framtidsstad utan en stad med framtiden bakom sig.

Samtidigt går det inte att blunda för att kontrasten ökat mellan det glassiga livet på Malmös solsida och den dystra tillvaron på stadens skuggsida. Malmö glider isär. Det är i längden en utveckling som hotar alla.

Det parti eller den koalition som förmår formulera trovärdiga lösningar på hur denna utveckling skall bromsas och vändas har förmodligen också skapat ett valvinnande koncept.

I Malmö såväl som på riksplanet.