De oberörbara

Universitetsstyrelsen tar ställning på torsdag.

Innebörden av bojkotten är att varje form av akademiskt eller kulturellt samarbete med israeliska institutioner och deras representanter skall undvikas.

”Framtiden för både palestinier och israeler ligger i att ockupationen tar slut så att samtal kan börja. Detta tror vi inte kommer att ske utan press utifrån”, avslutas uppropet.

Nog låter det välmenande, fyllt av ett dunkande rättvisepatos, inspirerat av de bästa avsikter.

Men att lägga allt ansvar för denna komplicerade konflikts lösning på Israel – vilket de norska bojkottivrarna i praktiken gör – är historiskt enögt, intellektuellt ohederligt och politiskt enfaldigt.

Reaktionerna har blivit starka. I ett brev till Jens Stoltenberg kallar Simon Wiesenthal-centret bojkottaktionen för en ”hatkampanj ledd av desinformationens mästare” och uppmanar den norske statsministern ”att undersöka den växande epidemin av antisemitism i ert land”.

Enskilda forskare har all rätt att ta ställning politiskt utifrån sina egna, subjektiva värderingar.

Men om nu ett universitet skall ge sig in i utrikespolitiken – vilket starkt kan ifrågasättas – krävs det objektivitet och stringens.

Och om nu en akademisk bojkott skall genomdrivas uppstår omedelbart frågan:

Varför bara Israel?

Enbart i demokratin Israels närmaste omgivning är det lätt att peka på diktaturer där torterarna jobbar övertid, där fängelsehålorna är fulla av oppositionella och där – vilket är för sammanhanget ytterst relevant – allt tal om akademisk frihet är ett dåligt skämt. Tänk Egypten, tänk Syrien, tänk Iran.

Bojkottmotståndarna, för sådana finns det också vid Trondheims universitet, får stöd av AAUP, American Association of University Professors, som påpekar att i inget annat land i området är stödet för akademisk frihet så starkt som i Israel:

”Israeliska forskare utnyttjar sin akademiska frihet både genom att stödja och genom att kritisera regeringens politik. En bojkott riktad mot israeliska fakultetsmedlemmar kommer därför att paradoxalt nog straffa några av landets mest högljudda kritiker.”

Och det är ändå detta diskussionen i grund och botten borde handla om, nämligen akademisk frihet.

Denna av forskarvärlden högt hållna princip innebär att den enskilde forskaren skall vara självständig och oberoende, att akademin skall vara en plats för fritt intellektuellt sökande och att dess medlemmar endast svarar inför andra forskare.

Det går knappast att förena med majoritetsbeslut som stämplar kollegor från ett visst land som oberörbara.

Och om den akademiska friheten inte respekteras ens av akademiker, varför skulle någon annan respektera den?

Inledningen på bojkottarnas brev är för övrigt intressant. Den lyder så här:

”Sedan 1948 har staten Israel ockuperat palestinsk jord och nekat palestinierna grundläggande mänskliga rättigheter.”

Det avgörande årtalet är således inte 1967 utan 1948. Då skrivelsen är författad av några av Norges skarpaste hjärnor är formuleringen knappast ett misstag.

Slutsatsen blir att bojkottarna nått sitt mål när Israel inte längre existerar.

Vilket får kampanjen att framstå i en annan och obehagligare dager.