Person efter union

Som så ofta när EU skall bestämma sig – en kompromiss. En man, en kvinna. En från höger, en från vänster.

Belgaren och kristdemokraten Herman Van Rompuy fick posten som EU:s permanente ordförande. Det var inte oväntat. Till unionens höge representant i utrikes- och säkerhetspolitik valdes EU:s nuvarande handelskommissionär, den brittiska baronessan Catherine Ashton, Labour. Det var däremot en högoddsare.

Inga lysande stjärnor. Inga enorma egon. Färglöst och trist, muttrar kritiska röster. Och kanske var det därför det gick så lätt att ena 27 viljor.

Kanske är avsaknaden av star quality ändå en fördel. EU:s karaktär gör unionen mer betjänt av duktiga lagspelare än av individualister.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy kallade det ”ett mycket klokt beslut” att välja en kandidat från ”ett viktigt land” om än inte något av de ”allra viktigaste”. I EU är alla länder lika men somliga mer lika än andra. De stats- och regeringschefer som likt Sarkozy ser sig som företrädare för den senare, exklusivare skaran, vill inte ha någon som kan stjäla äran och ljuset från dem.

Mest att bevisa har doldisen Ashton.

Det hade varit önskvärt med någon med längre erfarenhet av internationell politik och ett bredare kontaktnät. Med tanke på hur ofta

EU:s medlemsländer drar åt olika håll i utrikespolitiken är det ingen avundsvärd uppgift att försöka mejsla ut en tydlig gemensam linje.

Men det är i så fall inte första gången i världshistorien det otacksammaste jobbet lämnas åt en kvinna.