Och värre kan det bli.
Grekland står inför ett ekonomiskt stålbad. Om ekonomin ska komma på fötter
krävs många svåra men nödvändiga reformer. För löntagare i allmänhet och
offentliganställda i synnerhet väntar sänkta löner, höjda skatter, minskade
bidrag och indragna förmåner. Allt för att, med den socialdemokratiske
premiärministern Giorgos Papandreous ord, förhindra ”landet från att falla
ned i avgrunden”.
Det är inga överord.
Grekland har drabbats hårt av krisen. Budgetunderskott och statsskuld har
skenat. Konkurrenskraften är usel och i år väntas tillväxten bli minus 1
procent medan arbetslösheten hotar att stiga till 14 procent.
Men många fruktar att åtstramningarna inte bara riskerar att knuffa Grekland
ännu djupare ner i långkonjunkturen utan även skapa starka sociala
spänningar. Förståndigt nog har premiärministern därför vänt sig till
oppositionen för att söka breda politiska uppgörelser.
Även EU har gett sitt stöd. Kommissionen godkände igår den stabilitetsplan som
utarbetats i Aten och som på något år skall pressa ner budgetunderskottet
från över 12 till under 3 procent, vilket är stabilitetspaktens övre gräns.
Unionen agerar inte bara av omsorg om den grekiska ekonomin utan även för att
reparera det skadade förtroendet för eurosamarbetet. Greklands utsatta läge
– tillsammans med de nästan lika stora problemen i Spanien, Portugal och
Irland – beskrivs som den största utmaningen för valutaunionen sedan dess
tillkomst 1999.
Det kan också vara en tankeställare för dem som enbart ser vinster med ett
svenskt inträde.
En övergång till euron har sina fördelar, men det kräver också att alla länder
i valutaunionen – stora som små – lever upp till förpliktelserna om stabila
och välskötta statsfinanser. Annars är euron snart inte värd något för någon.