Den nybildade centeravdelningen Lilla Torg (c) i Malmö, som igår höll sin
första presskonferens, hoppas givetvis att det är för gott. Det är
emellertid svårt att dela avdelningens optimism, även om det på måndagen var
uppfriskande att höra ett gäng unga centerpartister från Malmö tala sig
varma för den moderna, dynamiska storstadens kreativitet och puls.
På bara några få år har det svenska politiska landskapet förändrats i
grunden. Ideologier, kärnvärderingar och åsikter har, i synnerhet inom den
borgerliga alliansen, bytts mellan partierna som samlarkort på en skolgård.
Bara kristdemokraterna förblir pålitligt stockkonservativa.
Triangulering, säger partistrategerna. Cynikerna föredrar att kalla det
röstmaximering.
Folkpartiet var kanske först genom att överge vad kritikerna kallar
”snällism” för att istället bli ett kravparti. Att partiet samtidigt
förlorade mycket av sin trovärdighet i frågor om rättssäkerhet och personlig
integritet verkar inte bekymra.
Men mest iögonenfallande har moderaternas kursändring varit. Under Fredrik
Reinfeldts ledning har partiet snabbt förflyttat sig in mot det politiska
mittfältet. Numera omfamnar moderaterna både den offentliga välfärden och
den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Den nyss avslutade partistämman i Gävle gav i allt väsentligt grönt ljus åt
partiledningen att fortsätta på den inslagna vägen. Sverige skall bli ”ett
skatteparadis för dem som tjänar minst”, lovade Reinfeldt i sitt
avslutningstal och markerade därigenom att moderaterna tänker fortsätta att
konkurrera om traditionellt socialdemokratiska väljare.
När liberalismen blir styvmoderligt behandlad i både folkpartiet och
moderaterna har centern anammat valda delar. Numera är Maud Olofsson, ivrigt
påhejad av det egna ungdomsförbundet, regeringens ledande förespråkare av
till exempel uppluckrad arbetsrätt, inskränkt strejkrätt och en förändrad
lag om anställningsskydd.
Det ligger nära till hands mot bakgrund av centerns långvariga engagemang
för småföretagarna. Att Olofsson därigenom också blivit bolagshögerns
favoritminister verkar inte genera henne särskilt.
Hennes tilltro till liberalismen verkar dock ha en slagsida åt det
ekonomiska. Mjukare frågor med en mer uttalad social karaktär är det snarare
Fredrick Federley, tidigare CUF-ordförande och en av grundarna av
Stureplanscentern, som driver.
Alldeles okontroversiellt är det inte.
”Maud Olofssons partistyre, påeldat av unga ideologer som Fredrick Federley,
har tappat kontakten med centerns ursprung på landsbygden”, skrev Larz
Danielsson, kommunalråd (c) i Ragunda i Jämtland härförleden i Expressen.
På liknande sätt har centerveteranen Börje Hörnlund, som bland annat var
arbetsmarknadsminister i Carl Bildts regering på 1990-talet, klagat över att
Olofsson och hennes ministerkollegor är blinda och okänsliga för ”hur
verkligheten ser ut utanför Stockholm”.
Det är uppenbart att den urbana, frihetliga, individualistiska liberalism
som Stureplans- och Lilla Torg-centern bekänner sig till inte är lika
självklar bland partikamraterna på landsbygden och i skogslänen.
Om liberalismen kan finna en bestående hemvist i centern är osäkert. Partiet
utmärks inte av några starkare traditioner på området.
Maud Olofsson förlitar sig för tillfället på liberalismen.
Men liberalismen överlever centern förutan.
Per Tedin