Frågan är hur mycket folket i folkrepubliken har att fira.
På vissa områden går det med fog att hävda att det gjorts framsteg sedan det
kommunistiska maktövertagandet. På andra håll har det stått still, eller
rent av gått bakåt.
Inledningsvis gick det riktigt illa. Mao Tse-tungs ekonomiska och politiska
experimentlusta orsakade massvält och socialt kaos medan försöken att
forcera den industriella utvecklingen höll på att sluta i ett fullständigt
sammanbrott.
I slutet av 1970-talet inleddes en ekonomisk återhämtning när
kommunistpartiets starke man, Deng Xiaoping, banade väg för reformer. Sedan
dess har Kina haft en i flera avseenden imponerande utveckling.
Under dessa drygt trettio år har landets bruttonationalprodukt, bnp, mer än
sextonfaldigats. Hundratals miljoner kineser har lyfts ur armod och
fattigdom. Hälsoläget förbättras och utbildningsnivån stiger stadigt – varje
år utexamineras över sex miljoner studenter i Kina. Tillvaron i Peking och
Shanghai är inte väsensskild från vardagen i London eller New York vad
beträffar folkliv, kommers, nöjen och varuutbud. Exporten är omfattande och
Kina beskrivs numera som världens verkstadsgolv, låt vara att aktiviteten
dämpats något av den globala krisen.
Men andra siffror talar ett betydligt bistrare språk.
En genomgång i den amerikanska tidskriften Foreign Policy pekar på några av de
besvärande skevheterna i den kinesiska utvecklingen.
Tvärtemot den gängse bilden är det inte tillverkningsindustrin och exporten
som driver på den kinesiska tillväxten. Istället utgörs mer än halva bnp:n
och nästan hälften av den årliga tillväxten av statliga investeringar i
fasta tillgångar, som byggnader, industrianläggningar och infrastruktur. Den
statskontrollerade industrin slukar dessutom huvuddelen av det tillgängliga
riskkapitalet.
Fram till 1989 växte också medelklassen snabbt. Men efter regimens våldsamma
tillslag mot den spirande demokratirörelsen på Himmelska fridens torg följde
även ökad politisk kontroll, regleringar och inskränkningar i det privata
näringslivet. Det har satt sina spår.
Enligt Foreign Policy bromsade den kinesiska fattigdomsutjämningen in snabbt
och kraftigt under 1990-talet. Det senaste decenniet har fattigdomen rent av
ökat i absoluta tal. På så sätt har Kina inom loppet av en generation gått
från att vara Asiens mest jämställda land till det med de största ekonomiska
klyftorna. Särskilt påfallande är kontrasten mellan de välmående
kuststäderna och inlandets outvecklade landsbygd.
Inte nog med att kommunistpartiets stränga övervakning av såväl det politiska
som det ekonomiska livet hämmar tillväxten. Bristen på demokrati,
yttrandefrihet och öppenhet är grogrund för en allt mer omfattande
korruption. Bara under det senaste decenniet har 40 miljoner hushåll –
enligt en officiell kinesisk studie – fått sin mark beslagtagen av
korrumperade tjänstemän.
Återkommande kampanjer och drakoniska straff för mutkolvar och bedragare har
inte lyckats sätta stopp för oegentligheterna. Tvärtom. Allt fler ser en
karriär inom kommunistpartiet eller myndigheterna som en genväg till snabba
och goda inkomster.
Acceptansen är utbredd, åtminstone att döma av ett inslag i söndagens
Godmorgon världen! Där förklarade en liten flicka godmodigt att hon vill bli
en ”korrumperad ämbetsman” när hon blir stor.
I ett sådant samhälle har inte befolkningen mycket att fira.