Men det är inte i första hand grava fysiska och psykiska övergrepp som barn
och ungdomar vittnar om i BO:s årsrapport för 2011, utan ett slags omedvetet
nedbrytande och nedvärderande förhållningssätt.
Har samhället i grunden gjort upp med synen på de barn som av olika
anledningar inte kan leva i föräldrahemmet?
Det är inte säkert.
En flicka, Lisa, som uttalar sig i BO:s rapport vill bli advokat när hon blir
stor. Då hon nämner detta för personalen vid ett hem för vård eller boende,
HVB, blir svaret:
”Det är ju lång väg dit.”
Sedan, säger flickan, börjar personalen skratta.
Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet,
förklarar i rapporten:
”Det är inte ovanligt att vuxna runt omkring de här barnen [ ...] tror att de
är lågt begåvade eller till och med utvecklingsstörda. Man förväntar sig
väldigt lite och har ofta en tendens att patologisera barnen.”
Skolgången präglas, enligt Vinnerljung, av låga förväntningar hos både
fosterföräldrar, socialtjänst och skola.
Och omgivningens allmänt negativa förväntningar tycks föda misstro,
uppgivenhet, svårigheter att samarbeta.
Påtagligt och djupt oroande är att sårbara och traumatiserade barn inte ses
som individer, utan som ett kollektiv. Enligt BO får många ungdomar samma
sorts behandling och terapi trots att de inte delar problematik.
Kloka barn pekar i rapporten på det orimliga i att ungdomar med helt olika
bakgrund – sociala problem i hemmet, missbruk, ensamkommande flyktingbarn –
förs samman på HVB.
”När man kommer till HVB lär man sig så mycket grejor som man aldrig kunnat
förut. [ ...] Alltså kriminella saker”, säger en flicka.
De barn som samhället bär ansvar för måste ges chanser och möjligheter. Det
betyder att regeringen, och kommunerna, måste tänka om och tänka nytt:
Fortfarande görs för få oanmälda inspektioner.
Fortfarande brister rättstryggheten för barn.
BO:s förslag om ett oberoende barnombud som skall vara en självständig
instans, dit placerade barn och ungdomar kan vända sig, kan vara ett sätt
att öka rättstryggheten.
Om det stämmer att ett attitydproblem föreligger – hur skall
förhållningssättet ändras?
Anna-Lena Shelby, god man med ansvar för femton ensamkommande flyktingbarn,
försöker enligt rapporten lägga orden så här:
”Jag är rädd om dig och vill det bästa för dig.”
Här finns en ingång:
Barnet är en individ som inte lämnas ensam.