Patienter tvingas vänta, slussas mellan avdelningar, blir liggande i
korridorer. Tålmodiga, arga, ynkliga.
Medan personalen springer, pressar, uträttar dagliga underverk.
Inom psykiatrin i Malmö och Lund har läget varit krisartat en längre tid. Med
mardrömslika följder för en del patienter.
Inte minst yngre.
Inte minst kvinnor.
Sanna, ett fingerat namn, har kämpat mot anorexia nervosa i sex år. Hon åkte,
som Sydsvenskan skrev häromveckan, till psykakuten på Sankt Lars i Lund.
En läkare beslutade att hon skulle läggas in. Men den enda platsen som fanns
tillgänglig var på Eslövs avgiftningsavdelning för narkotika- och
alkoholmissbrukare:
”Det var jätteobehagligt. En massa fulla män som skrek och hade
abstinenshallucinationer. Jag och en annan tjej som jag delade rum med var
rädda att de skulle komma in i vårt rum.”
Det är inte utan att tankarna går till de dårhus, experiment och
sjukdomsalstrande behandlingar som kvinnor tvingats genomlida under senare
århundraden. Har linjen av utsatthet verkligen brutits så tvärt?
Enligt Mona Persson, avdelningschef på psykakuten, händer det ofta att
patienter som läkaren egentligen vill skriva in för övervakning inte får
plats. Vårdsökande hamnar på fel avdelning. Eller skickas hem.
Psykiatrin skall reformeras i höst och det har blivit en ”skarv” i
planeringen. Hoppsan.
Nyligen framkom också att patienter placeras i matsalarna på psykiatrin vid
Umas i Malmö. En del slussas till andra avdelningar, några kan få en
sängplats i de välbesökta dagrummen, bakom en skärm.
Det finns många förklaringar till att patientperspektivet brister i Region
Skåne. Men ursäkter?
Igår skrev Sydsvenskan att patienter med långt gångna ätstörningar och
självskadeproblem vårdas vid rättspsykiatriska kliniker i Växjö och
Sundsvall, eftersom allmänpsykiatrin numera saknar resurser och kompetens
för att ta hand om dem.
”Många gånger kan vården vara bra och jag vet att många blir hjälpta. Men jag
är principiellt kritisk till att personer med självskadebeteende ska vårdas
med dömda”, säger Sofia Åkerman, som är författare och driver Zebraforum,
ett internetforum för unga med självskadeproblem och ätstörningar.
Ett könsperspektiv borde vara högst relevant.
För en tid sedan rapporterade Svenska Dagbladet om en undersökning som visar
att 80-talister förväntar sig att de skall få bättre ekonomi och materiell
standard än sina föräldrars generation – men att de kommer att få sämre
psykisk hälsa. Särskilt unga kvinnor såg dystert på sin framtida psykiska
hälsa.
Enligt Socialstyrelsen hamnar allt fler unga kvinnor också inom psykiatrin –
det gäller både öppenvård och slutenvård. En stor del av de kvinnor som
hamnar inom slutenvården vårdas för ätstörningar.
Den som skall bli frisk från självsvält och självskadebeteende lär ha behov av
att vistas i en trygg miljö, utan att ständigt konfronteras med utagerande
och stökiga patienter.
Hon – eller han – lär ha behov av att möta personal som har tid att vara
mänskligt professionell. Som inte tvingas springa sig fördärvad efter något
så banalt som sängar.
Sverige är förbluffande fattigt för att vara ett rikt, och kanske allt rikare,
land.
Det får konsekvenser för patienter som är röstsvaga och vänder besvikelsen
inåt.