Den självdestruktiva vården

Tiina Meri.

Läget är allmänt krisigt. Sjukhuschefer i Skåne talar om ”den värsta sommaren hittills”. Vårdplatskoordinatorn ringer och förhandlar:

”Har ni det helt förfärligt där uppe?”

Patienter tvingas vänta, slussas mellan avdelningar, blir liggande i korridorer. Tålmodiga, arga, ynkliga.

Medan personalen springer, pressar, uträttar dagliga underverk.

Inom psykiatrin i Malmö och Lund har läget varit krisartat en längre tid. Med mardrömslika följder för en del patienter.

Inte minst yngre.

Inte minst kvinnor.

Sanna, ett fingerat namn, har kämpat mot anorexia nervosa i sex år. Hon åkte, som Sydsvenskan skrev häromveckan, till psykakuten på Sankt Lars i Lund.

En läkare beslutade att hon skulle läggas in. Men den enda platsen som fanns tillgänglig var på Eslövs avgiftningsavdelning för narkotika- och alkoholmissbrukare:

”Det var jätteobehagligt. En massa fulla män som skrek och hade abstinenshallucinationer. Jag och en annan tjej som jag delade rum med var rädda att de skulle komma in i vårt rum.”

Det är inte utan att tankarna går till de dårhus, experiment och sjukdomsalstrande behandlingar som kvinnor tvingats genomlida under senare århundraden. Har linjen av utsatthet verkligen brutits så tvärt?

Enligt Mona Persson, avdelningschef på psykakuten, händer det ofta att patienter som läkaren egentligen vill skriva in för övervakning inte får plats. Vårdsökande hamnar på fel avdelning. Eller skickas hem.

Psykiatrin skall reformeras i höst och det har blivit en ”skarv” i planeringen. Hoppsan.

Nyligen framkom också att patienter placeras i matsalarna på psykiatrin vid Umas i Malmö. En del slussas till andra avdelningar, några kan få en sängplats i de välbesökta dagrummen, bakom en skärm.

Det finns många förklaringar till att patientperspektivet brister i Region Skåne. Men ursäkter?

Igår skrev Sydsvenskan att patienter med långt gångna ätstörningar och självskadeproblem vårdas vid rättspsykiatriska kliniker i Växjö och Sundsvall, eftersom allmänpsykiatrin numera saknar resurser och kompetens för att ta hand om dem.

”Många gånger kan vården vara bra och jag vet att många blir hjälpta. Men jag är principiellt kritisk till att personer med självskadebeteende ska vårdas med dömda”, säger Sofia Åkerman, som är författare och driver Zebraforum, ett internetforum för unga med självskadeproblem och ätstörningar.

Ett könsperspektiv borde vara högst relevant.

För en tid sedan rapporterade Svenska Dagbladet om en undersökning som visar att 80-talister förväntar sig att de skall få bättre ekonomi och materiell standard än sina föräldrars generation – men att de kommer att få sämre psykisk hälsa. Särskilt unga kvinnor såg dystert på sin framtida psykiska hälsa.

Enligt Socialstyrelsen hamnar allt fler unga kvinnor också inom psykiatrin – det gäller både öppenvård och slutenvård. En stor del av de kvinnor som hamnar inom slutenvården vårdas för ätstörningar.

Den som skall bli frisk från självsvält och självskadebeteende lär ha behov av att vistas i en trygg miljö, utan att ständigt konfronteras med utagerande och stökiga patienter.

Hon – eller han – lär ha behov av att möta personal som har tid att vara mänskligt professionell. Som inte tvingas springa sig fördärvad efter något så banalt som sängar.

Sverige är förbluffande fattigt för att vara ett rikt, och kanske allt rikare, land.

Det får konsekvenser för patienter som är röstsvaga och vänder besvikelsen inåt.

Författare:
Publicerad 28 juli 2008 23.08
Uppdaterad 29 juli 2008 00.05

Tiina Meri
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu