Slavenka Drakulić och Richard Swartz tilldelas Sydsvenska Dagbladet AB:s
Europapris 2011.
Den som läser deras artiklar och böcker kan dras med i europeisk rörelse eller
resa.
Två röster som berikar:
Med precision och passion kartlägger de följderna av surrealistiskt,
kommunistiskt förtryck i Centraleuropa, liksom effekterna av de grymma krig
som inte kunde inträffa men ändå drabbade Balkan under 1900-talets sista
decennium.
Slavenka Drakulić möter mig på Odenplan i Stockholm en
torsdagseftermiddag när solljuset får ögonen att tåras, bara i skuggan går
det att uthärda.
Hon sitter framför mig, smakar på sitt kaffe, ter sig tydlig som en bokstav i
tryck.
Blicken är orädd – så var det också just hon som hade modet att bevaka
rättegångar och författa Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare som
ställts inför rätta i den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Det var också hon som hade uthålligheten att skriva Som om jag inte vore
där, en roman som grundar sig på dokument om massvåldtäkter av bosniska
kvinnor.
Nej, hon vill inte uttala sig om hur de som genomlevt krig kan läka eller leva
vidare – så många människor drabbades på långt värre vis än hon. Ändå råkar
några av hennes självupplevda rader om flykt ha gjort ett känslomässigt
avtryck:
”Utan egentlig anledning trodde vi att det aldrig kunde hända, inte i Zagreb”,
skriver Drakulić i Balkan Express.
Den 17 september 1991, tre dagar efter att kriget i Kroatien nått huvudstaden,
lämnar Drakulić sin hemstad.
Hon flyr till en väninnas övergivna lägenhet i Ljubljana, Slovenien.
”Fönstret vette mot en stilla, grön flod, gula rosor blommade fortfarande i
grannträdgården, och på ett träbord vid porten hade någon lagt ett par gröna
äpplen.”
Tolv mil till kriget i Zagreb:
”Jag stod mitt i staden, utan fast mark under fötterna, och insåg att
flyktingskap är när man ser innehållet i ens liv långsamt rinna ut som ur
ett brustet kärl.”
Och vårljuset i den svenska huvudstaden, verklighetens nya skimmer, om det är
förrädiskt? Kan vänner och bekanta sluta att hälsa på varandra också här?
Har Europa dragit lärdom av krigen i exempelvis Bosnien och Kosovo?
”De europeiska länderna har inte lärt sig något alls. Nationalism är inte en
företeelse som är typisk för Balkan.”
Svaret är lika nedslående som det är uppfordrande:
”Jag säger som Adam Michnik, nationalismen är ett virus. Den vaknar när
villkoren är de rätta. Inget västland är immunt.”
Något som bekymrar Slavenka Drakulić är att Sannfinnländarna fick 19 procent i
riksdagsvalet i Finland och att högerpopulistiska partier vuxit sig starka i
länder där det tidigare framstod som osannolikt. Däribland Sverige.
”Det gäller att vara försiktig med hur nationalismen används. Den kan orsaka
problem var som helst.”
Med Richard Swartz talar jag i telefon. Han befinner sig i Wien, senare i
Sovinjak, och därifrån skriver han om vådan av att rumsligt sett vara hemma
på mer än ett ställe:
”Det faktum att vi har fyra hem är varken utslag av begär eller något slags
lyx. Man behöver bara föreställa sig fyra brödrostar, fyra teveapparater,
fyra telefonräkningar och så vidare för att inse att det snarare rör sig om
en katastrof ...”
Men åter till ett allvarligare ämne: Vad betyder Europa för honom?
”Europa är ett geografiskt rum som någorlunda låter sig avgränsas och med en
egen historia som skiljer sig från vad som inte är Europa. Det är en ganska
vag och nästan intetsägande definition, men den som försöker bli mer precis
än så trasslar snabbt in sig i svårigheter. För egen del känner jag mig, på
gott och ont, som del av denna specifika historia.”
Richard Swartz har påmint om att Europas historia är intimt förknippad med
totalitära ideologier. Vilka rädslor hyser han gällande framtiden,
exempelvis vad gäller länderna på Balkan och Ryssland med närområde?
”Den totalitära lockelsen kommer nog alltid att finnas där, även om det kan
förefalla besynnerligt att Europa med sin historia inte skulle ha blivit
immun mot den. Till varje sådan regim behövs en fiende, ungefär som när man
här och där försöker utmåla muslimen eller invandraren som vår olycka. Det
europeiska civila samhället och EU med dess institutioner är den främsta
frontlinjen mot en sådan utveckling. Inte minst europeisk skepsis eller
rentav likgiltighet mot EU inger därför en hel del farhågor. Men hur det
kommer att gå vet ingen. Fast jag är inte pessimist, inte heller optimist –
bara journalist.”
Till Slavenka Drakulić ställer jag frågan om vad som är hoppingivande för EU:s
del – finns det något sådant?
”Nej. I så många årtionden har vi lovordat Europeiska unionen och talat om
vilka förtjänster den har. Men just nu ser det inte alls bra ut.”
Hon syftar på den djupa ekonomiska krisen i länder som Portugal, Spanien och
Grekland och de följder som detta kan få för EU:s medborgare. Unionen är
svag och korrumperad, menar Drakulić, som befarar ett uppsving för ilska och
rädsla.
”Vi får inte ta framsteg för givna. EU består av människor, inte av cement.
Det betyder att unionen måste vårdas. Fred är en fantastisk sak, men den är
ömtålig.”
Kanske finns i det skrivna ordet – i expertkunskapen, och i den empati som kan
väckas – ett visst skydd mot avhumanisering och kategorisering. Det är
sannolikt otillräckligt, men vilka andra medel finns att tillgå?
I Café Europa inleder Slavenka Drakulić med orden:
”Till Richard / som känner denna värld så väl.”
Vidrörd och vördnadsfull kan också läsaren bli. Som av några rader i Hos oss i
Sovinjak av Richard Swartz:
”Jag var trött och min hustru tog mej med till sitt hus, byggt av traktens
kalksten och direkt på backen, stenblock på stenblock och med ljusblåa
fönsterluckor. Två trappor upp stod en säng redan bäddad. Det var en rank
säng med höga gavlar och precis som fönsterluckorna var sängen också målad
blå. När jag lutade mej ut ur fönstret för att stänga fönsterluckorna var
kvällen fortfarande varm fast nu kolsvart.
Därute i mörkret hade ugglorna vaknat.”
Det är samma himmel, härunder skall vi leva.