Häromdagen återupptogs rättegången i en militärdomstol i Moskva mot fyra av de
personer som antas vara inblandade i mordet för drygt två år sedan på den
48-åriga journalisten.
Vem som beställde dådet är inte känt, den misstänkte skytten står inte inför
rätta och några motiv har inte specificerats.
Dessvärre vågar få utländska bedömare hoppas på en seger för rättvisan i
dagens Ryssland. Men sonen Ilja gör modiga försök att bringa klarhet:
”Jag är övertygad om att säkerhetstjänsten som institution inte var inblandad.
Men det är också klart att många människor i [det kriminella] gänget
arbetade för FSB.”
Enligt en av advokaterna i målet kan uppdragsgivaren vara en inhemsk rysk
politiker. Tidigare har Politkovskajas kolleger vid regimkritiska Novaja
gazeta framfört teorin att mordet kan ha beställts av någon i kretsen kring
Ramzan Kadyrov – Tjetjeniens nuvarande president, tillsatt som Kremls
gunstling.
Farliga fiender hade Politkovskaja i alla händelser gott om. Så talade hon
också om sig själv som ett slags registrator av död och tortyr i Tjetjenien.
Ett kallt och ensamt arbete – för en person med uppenbar passion för
mänsklighet.
I böcker och artiklar slog hon ner på den ”antiterroristoperation” som innebar
massiva kränkningar i Tjetjenien. Och hon förutspådde nya vågor av terrorism
i norra Kaukasus till följd av det grymma kriget.
Hon varnade för att Ryssland skulle bli ”ett stort Tjetjenien”, där det
mänskliga livet inte skulle vara något värt:
”Människor behandlas som djur, eller sämre än djur.”
Och hon ansåg att dåvarande president Vladimir Putins maktambitioner var på
väg att föra Ryssland mot fascismen.
Hade hon rätt?
Igår godkände det ryska parlamentets övre kammare, federationsrådet, det
lagförslag som förlänger presidentens mandattid från fyra till sex år.
En möjlig tolkning är att premiärminister Putin är på väg tillbaka till
presidentposten. Snabbare än väntat – och då för en längre tid.
Att döma av Rysk dagbok, en postumt publicerad vidräkning med Putin, skulle
Politkovskaja inte ha varit det minsta förvånad om så blir fallet.
Den som ser tillbaka på Politkovskajas gärning finner att en hel del av hennes
förutsägelser om ökat våld varit kusligt träffsäkra.
I den ryska delrepubliken Ingusjien, som gränsar till Tjetjenien, förekommer
numera nästan dagligen explosioner och skottlossning.
Aktivister för mänskliga rättigheter talar om ett inbördeskrig. Militären och
säkerhetspolisen slår inte bara ner på islamister som gjort sig skyldiga
till terrordåd, utan också på oskyldiga medborgare. Det rapporteras om
kidnappningar, tortyr och utomrättsliga avrättningar.
Ytterligare ett tecken på att norra Kaukasus, trots det relativa lugnet i
Tjetjenien, blivit mer instabilt är mordet igår på Vitalij Karajev,
borgmästare i Vladikavkaz i den ryska delrepubliken Nordossetien.
Enligt New York-baserade Committee to Protect Journalists, CPJ, är Ryssland
världens tredje farligaste land för journalister att verka i, näst Irak och
Algeriet.
Sedan 1992 skall 49 journalister ha mördats i Ryssland. Bara ett fall har
enligt The Guardian lett till åtal.
Företrädare för CPJ pekar ut ett antal ämnen som tabu:
Korruption inom Kreml och säkerhetstjänsten FSB. Liksom situationen i norra
Kaukasus.
Anna Politkovskaja skrev om allt detta. Hon eftersträvade rättvisa, men
förväntade sig den knappast.
Tiina Meri