Idag finns ett antal högaktuella skäl att minnas ett av den socialdemokratiska
utrikesministern Anna Lindhs mest minnesvärda tal. Det hölls i Almedalen den
10 juli 2003 och skulle kunna sammanfattas som mänskligt, visionärt, modigt.
Den som läser kan sakna:
Lindh talade sig varm för ett ja i euroomröstningen, den folkomröstning som
hölls den 14 september, tre dygn efter hennes död, och som ledde till ett
nej.
Även om Anna Lindh konstaterade att Visby med tanke på historien var ett
utmärkt ställe att diskutera mynt och valutor, lyste den krassa räkenskapen
med sin frånvaro.
Talets kanske starkaste episod handlar om krigen på Balkan, och längtan efter
en stark gemensam utrikespolitik. Utrikesministern målar en bild från
Makedonien, några scener som utspelat sig under ett formellt besök vid tiden
för Sveriges ordförandeskap i EU första halvåret 2001.
”Och jag glömmer aldrig när jag kom dit, vi kom till en oerhört vacker
huvudstad, vi såg de blommande körsbärsträden och de gröna dalarna när vi
kom på flygplatsen, och det kändes så konstigt att veta att samtidigt som vi
såg skönheten så stod kriget inför dörren.”
En kvinna dyker upp för att möta Sveriges utrikesminister. Anna Lindh ser att
kvinnan är spänd och blank i ögonen, och snart får ministern veta att den
mötandes barn är kvar i ett hus uppe i bergen där strider pågår.
Den som lämnade sitt hem skulle inte ha något att komma tillbaka till.
”Hennes barn klarade sig, Makedonien klarade sig från inbördeskrig tack vare
att EU fanns där, kunde medla, kunde tvinga parterna till samarbete och
kunde hela tiden ställa upp med stöd och hjälp för att undvika ett krig.”
Därifrån en linje till mordet på Serbiens premiärminister Zoran Djindjic i
mars 2003, till barnsoldaterna och det grymma inbördeskriget i Kongo, till
EU och makten att förändra.
Och därifrån en linje till euron och en ärlig redovisning av vilka nackdelar
Lindh trots allt kunde se om räntebesluten skulle fattas av Europeiska
centralbanken.
Det var länge sedan en sådan eld för Östersjö- och Europasamarbetet gjorde sig
påmind i svensk politik.
Kanske hölls talet i en tid som inbjöd till mer av visioner – Östersjön
kantades av idel demokratier, den ryska utvecklingen hade ännu inte spårat
ur och en stor utvidgning stod för dörren.
Idag hägrar ingen utopi. EU-länderna tycks mer intresserade av att hålla
människor och länder utanför unionen och senast i konflikten i Georgien
visade sig det europeiska samarbetet tämligen kraftlöst.
Den 13 juni nästa år går Sverige till val – det som gäller Europaparlamentet.
Strax därefter tar Sverige över som ordförande i EU, vilket innebär ansvar för
att förhandla fram kompromisser mellan medlemsstaterna.
Anna Lindh fattas. Men förhoppningsvis kommer en liten glöd, en eld, ett ljus
att bestå och växa sig starkare.
Europadebatten behöver fler optimister.
Tiina Meri