Vänsterpartiet är inte välkommet i den koalitionsregering som s och mp vill
bilda efter valet 2010. Det tuffa beskedet gäller oavsett om vänsterpartiet
skulle acceptera budgettak och överskottsmål i de statliga finanserna.
Enligt Sahlin har v avkrävts besked om den ekonomiska politiken men inte
svarat och därför försuttit sin chans att delta i det samarbete som siktar
ända fram till 2020.
Om det inte varit för de borgerligas badtunna i Högfors hade det formaliserade
samarbetet mellan s och mp inte nödvändigtvis blivit av. Kanske hade Mona
Sahlin lyssnat till företrädaren på partiledarposten, Göran Persson. Han har
inte gjort någon hemlighet av sitt motstånd mot att ge klara besked om
samarbete innan ett valresultat finns på plats. Minoritetsregeringar är av
hävd inget som partiet räds.
Men Sahlin är partiledare med förnyarmandat, och hon har ett framåtsyftande
projekt på gång:
En rödgrön utmaning. Och en ambition att bryta den tradition som har varit
karakteristisk för svensk politik under stora delar av 1900-talet:
”Vi vill inte låsa fast Sverige i blockpolitiken”, säger Sahlin.
Det låter ungt och fräscht, men i nuläget finns inget som tyder på
att blockpolitiken skulle vara överspelad.
Miljöpartiet, som lovar att inte träffa några nya uppgörelser med de
borgerliga, inordnar sig som ett mer förutsägbart parti. Och blir en del av
”blocket”.
Men på lite längre sikt kan det, paradoxalt nog, hända att politiken blir mer
gränsöverskridande.
Vänsterpartiledaren Lars Ohly försäkrade igår att v inte kommer att vara med
och rösta fram en regering bestående av s och mp efter nästa val.
”I värsta fall kan det då bli ett extraval”, sade Ohly, som också yttrade
att vänsterpartiet inte är någon ”dörrmatta”.
Situationen kan bli minst sagt olustig om Sverigedemokraterna i valet 2010
klarar fyraprocentsspärren:
På vänsterkanten kan det finnas ett skrämmande surt vänsterparti, som
plötsligt vägrar att agera stödparti.
På högerkanten ett parti som inte accepterar den demokratiska värdegrunden.
Att låta Sd få ett avgörande politiskt inflytande borde vara otänkbart för
vart och ett av allianspartierna. Alltså måste fp, c, kd eller m förbereda
sig på ett sidbyte och inse att det inte behöver vara galet att, om
uttrycket tillåts, hoppa i en annan tunna.
Det är spännande att språkrören för miljöpartiet, Maria Wetterstrand och Peter
Eriksson, vågar liera sig med socialdemokraterna.
De gör sannolikt det taktiskt riktiga och det politiskt kloka.
Ändå är samarbetet förenat med risker för båda sidor. Mycket talar för att
gräsrötterna inte är lika attraherade av motparten. En del väljare kommer
att strömma från.
Hur ställer sig frihetliga och till nyligen EU-avvisande miljöpartister till
en politik som baseras på grupparbete med det gamla makt- och betongpartiet
s?
Vad säger s-kärnväljare, exempelvis i LO-leden, om en gemensam
regeringsplattform med det ”opålitliga” mp, vilket knappast förknippas med
industri- och tillväxtvänlig politik?
Någon röjer i landskapet, så att kartan måste ritas om.
Härligt. Och lite farligt.
Tiina Meri