Flickor från ett mörker

De båda männen kräver 40 miljoner kronor av staten för att de mist sina läkarlegitimationer och under två decennier inte har kunnat utöva sitt yrke.

”Så vitt vi har kunnat se så föreligger det inte någon skadeståndsskyldighet från staten”, kommenterade Magnus Hermansson som företräder Justitiekanslern, JK, i Ekot.

Mer modesta – och oväntade – skadeståndskrav framfördes igår under en presskonferens i Stockholm.

Två kvinnor, Eva Bengtsson och en kusin till henne, begär en miljon kronor var i skadestånd och en ursäkt från staten.

De båda skall ha varit 14 respektive 15 år när de utnyttjades som prostituerade i den så kallade Geijeraffären, vilken skakade Sverige under 1970-talet.

Den fick sitt namn av Lennart Geijer, socialdemokratisk justitieminister mellan 1969 och 1976.

När polisen kartlade en prostitutionshärva var Geijer – liksom en rad andra prominenta figurer – en av de personer som dök upp i spaningsarbetet.

På grund av justitieministerns kontakter med prostituerade, och risken för att exempelvis utländska agenter skulle utöva påtryckningar, valde dåvarande rikspolischefen att kontakta statsminister Olof Palme för att berätta att Geijer var ett potentiellt säkerhetshot.

Men Palme lät sig inte bekommas. När journalisten Peter Bratt i Dagens Nyheter den 18 november 1977 avslöjade att rikspolischefen kontaktat statsministern med en särskild promemoria, tog statsministern heder och ära av Bratt.

Efter en vilseledande dementi från Palme bad tidningen om ursäkt. Artikeln hade innehållit några felaktigheter. Och en statsminister kunde väl inte ljuga?

Senare fortsatte statsminister Thorbjörn Fälldin (c) hemlighetsmakeriet. Fälldin sade i en riksdagsdebatt 1978 att han inte ville avslöja några namn, eftersom han själv hörde till de felaktigt utpekade.

Alltså var alla uppgifter från polisen ogrundade.

Alltså inga åtal och inga kommissioner. Locket på.

Vem de så kallade ”flickorna”, det vill säga de prostituerade kvinnorna och flickorna, var tillmättes inte heller någon större betydelse.

Att köpa sexuella tjänster var förenat med skam, men det var inte straffbart. Såvida det inte gällde otukt med minderårig.

För trettio år sedan hade två barn behövt möta rättsväsendets trygga och torra hand.

Men höga politiker tystade debatten och avfärdade tvärsäkert hela historien som ”strunt”.

Två flickors liv har, som deras juridiska ombud Niclas Karlsson uttryckte saken igår, deformerats.

Historien hinner ikapp dem. Och oss.

Nu nämns nya och kända namn i bordellhärvan. Med påtaglig risk för smutskastning och utpekande av oskyldiga.

Men är tystnaden ett alternativ?

Journalisten Peter Bratt, som efter sitt avslöjande hamnade i kylan, formulerade sig så här i samband med utgivningen av den nyutkomna självbiografin Med rent uppsåt (Albert Bonniers Förlag):

”Samma sak gäller för ett samhälle som för mig personligen. Man måste göra upp med sin historia för att kunna gå vidare.”

Det gäller sannolikt också de barn som utsattes för övergrepp. Och det borde gälla de personer som faktiskt förgrep sig på dem.