Återkomsten

Burlövs konstförening visar fram till den 24 februari Comeback, en utställning av den Estlandsfödda konstnären Marje Toska.

Hennes mor, Aino, har berättat för sin dotter. Med tiden allt mer. Om boskapsvagnarna, om femton år i förvisning i Sibirien, om återvändandet.

Vid sidan av konstnärliga bearbetningar finns i utställningshallen på Arlövs bibliotek en handskriven lapp där Aino skriver på svenska:

”Mjölet kom först på tredje året. Var och en fick 200 gram bröd per dag.”

Men brödet var genomblött – för att det skulle väga mer.

Ainos föräldrar var akademiker, läkare, borgare. I Sovjetunionen skulle sådana antikommunistiska element korrigeras eller arkebuseras. I likhet med miljoner andra har familjen fallit i glömska efter Gulag.

När jag kommer mig för att intervjua Aino sitter hon mitt emot mig i Malmö, hon är en äldre dam med sidensjal i prydliga veck.

”Den första natten dog ett barn. Senare dog en äldre kvinna. Och en kvinna som födde, hennes barn dog.”

Tåget stannade längs små stationer, några hundra åt gången fick stiga av.

Ainos resa tog slut i Kirov Oblast, i närheten av Uralbergen. Männen skickades till läger där de fick arbeta under olidliga förhållanden, i skogen eller längs med floden. Aino skadade sin rygg och fick stanna i staden Urzum.

”Du skulle se hur vi fick bo. I potatiskällare.”

Tårar trillar.

Jag kommer att tänka på kulhålen i Sarajevos hus under 1990-talet, den etniska rensningen på Balkan. Kanske är det varken obegripligt eller avlägset. Totalitära ideologier, krig och kollapser har ristat sig in i människors kroppar.

Hatets industri kan – eller kommer – att blomstra igen. Vilka motmedel finns förutom det mänskliga minnet?

Den 2 december 1955, efter femton år i Sibirien, kunde Aino återvända till Estland.

En undersökning från Demoskop visade förra året att svenska skolungdomars kunskaper om Gulag är i det närmaste obefintliga.

För att Sverige firade freden och teg om folkomflyttningar, slavarbete och angiveri i sina grannländer?

Det är tid att berätta – och att lyssna.

En försvinnande skara överlevare bär på en stum smärta, ofta är den noga inkapslad. Men de har haft modet att återvända, att leva och ibland att tala.

Tiina Meri