Vår familj i Groznyj

I så fall kan Hadizats barnhemsbarn ha förundrats över samma gula klot.

”Pojkarna brukade stå länge och titta på månens ljus. De letade i evigheter efter satelliter och stjärnor som slocknar”, säger Åsne Seierstad när jag träffar henne i en intervjusoffa i centrala Lund.

Igår kväll talade hon om sin senaste bok, Ängeln i Groznyj, under en studentafton på AF-borgen i Lund.

Ängeln i Groznyj är Hadizat, som samlar de tjetjenska krigens föräldralösa offer och som släppt in journalisten Seierstad i sitt hem med motiveringen:

”Det är också farligt att tiga.”

Krig, terrordåd, koncentrationsläger och så kallade försvinnanden har, sedan det första krigets utbrott i december 1994, förändrat livet för familjer i Groznyj.

Exempelvis har tiotusentals barn blivit föräldralösa. En del sniffar lim och letar sopor. De hatar, sörjer, hämnas.

Tolvårige Timur kallar sig för varg – symbolen för tjetjenska frihetssträvanden sedan århundraden – och bor länge ensam i ett utbombat höghus. Han kan döda hundar och duvor, för skojs skull.

Första kapitlet i Seierstads bok, om Timur och hans halvsyster Liana, är lika precist och lika outhärdligt som den inledande berättelsen om den ryska centralmaktens beskjutning av flyktingar i Anna Politkovskajas Tjetjenien – Sanningen om kriget.

Men Åsne Seierstad har främst inspirerats av Pirjo Honkasalos film Melancholia 3 rum. Där symboliseras hoppet av samma ängel, Hadizat.

Om Ängeln i Groznyj har det sagts att det är författarens bästa bok hittills. Ändå tycks den till stora delar ha skrivits av pliktkänsla.

”Jag ville använda min röst åt något viktigt. Jag var tvungen att skriva om Tjetjenien.”

Resultatet är ett vittnesmål om en sällsam brutalisering. Och en nutidsrapport från det på ytan lugna skräckvälde som upprätthålls av president Ramzan Kadyrovs män.

Officiellt ”älskar” alla tjetjener sin Ramzan.

”Saddamstämning”, sammanfattar Seierstad, som tidigare rapporterat från Irak, Balkan, Afghanistan.

Tjetjenien var hennes första krig att bevaka, vilket satte spår.

”Det var en enorm påfrestning att se krigets konsekvenser. Det var fruktansvärt att möta föräldrar som mist sina barn, och ännu värre att möta barn som mist sina föräldrar.”

I senaste numret av Riksdag & Departement menar Ian Cameron, professor i folkrätt vid Uppsala universitet, att Ryssland kan komma att uteslutas ur Europarådet på grund av landets vägran att rätta sig efter Europarådets uppmaningar när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien.

Kanske skulle det, menar Seierstad, leda till förändringar. Alldeles oavsett borde Europas regeringar ”officiellt deklarera att de inte accepterar den brutala regimen i Tjetjenien”.

Ingen kan längre påstå att reformkrafterna i Ryssland skulle ta skada av sådant klarspråk.

Förhoppningsvis kan Seierstads bok åstadkomma ett ökat europeiskt engagemang.

Själv har Seierstad köpt en tomt i Groznyj och donerat pengar till ett bageri med namnet Vår familj, döpt efter Hadizats barnhem.

”Jag hade kunnat fokusera mer på de barn som det går bra för. Men Timur och Liana var som ett slags metaforer för vad som sker.”

Ändå är de högst verkliga, de som kikar upp mot himlens nattliga ljus över Groznyj.

Tiina Meri