Sönder och samman i Sydafrika

De senaste veckornas utbrott av xenofobi har kostat tiotals liv, tusentals har flytt.

Igår rapporterade brittiska BBC att våldsamheterna – illavarslande – nått från kåkstäder i Johannesburg och Pretoria till hamnstaden Durban.

Sydafrikas president Thabo Mbeki godkände under kvällen att militär sätts in för att få stopp på vågen av främlingsfientliga attacker. Förhoppningsvis ger det resultat.

I eftersatta områden har invandrare från Zimbabwe, Moçambique, Nigeria och Malawi utsetts till syndabockar enligt den välkända men orimliga anklagelsen: ”De tar våra jobb.”

Alltså kollektivbestraffas de mest utsatta av fattiga. Med vapen, flaskor, träpåkar. De jagas och sätts i brand.

Ohyggligheterna till trots är Jessica Olausson, andresekreterare på Sveriges ambassad i Pretoria, inte övertygad om att historien får ett nattsvart slut:

”Det finns ett brett engagemang för att få situationen under kontroll.”

Kyrkor och hjälporganisationer samlar in pengar, frivilliga vill hjälpa till.

Enligt Dagens Nyheter började privata donationer strömma till de omkring 2¿000 kvinnor och barn som sökt skydd på Reiger Park Civic Centre. Först senare kom den kommunala hjälpen.

Sådan aktivism kan, tillsammans med landets demokratiska institutioner, vara avgörande. Om inte för händelseutvecklingen så åtminstone för det nationella samvetet.

Sydafrika har på många sätt varit ett internationellt sett hoppingivande exempel.

Sannings- och försoningskommissionen granskade i sex år, under ledning av tidigare ärkebiskopen Desmond Tutu, brott mot mänskliga rättigheter under apartheid.

Den förövare som talade sanning om sina brott kunde beviljas amnesti. Så skulle ett samhälle med mörkt förflutet omformas, hatet mildras.

Mindre imponerande är den förnekelsekultur som under senare tid lyfts fram. Det gäller inte minst president Thabo Mbekis fortsatta acceptans av Zimbabwes diktator, Robert Mugabe.

Enligt flera sydafrikanska kommentatorer har den senaste tidens förföljelser – vilka till stor del riktar sig mot landets omkring en miljon zimbabwier – ett starkt samband med presidentens ovilja att erkänna grannlandets kris.

Idag tar Mbeki skarpt avstånd från de främlingsfientliga dåd som skakar Sydafrika. Men det kan vara otillräckligt om regeringen inte lyckas mätta munnar och komma tillrätta med arbetslöshet, kriminalitet, växande samhällsklyftor.

I de plågsamma TV-bilder som visats är det påfallande många unga män som misshandlar försvarslösa offer. Jessica Olausson vid Sveriges ambassad pekar på en möjlig och bidragande förklaring till att hatet eskalerar just nu:

”Kanske har dessa unga män inte samma perspektiv och samma politiska förankring som tidigare generationer.”

Referensramen kan helt enkelt vara annorlunda för dem som kämpade mot apartheid. De lär minnas att sydafrikaner under det rasistiska förtrycket togs emot av grannländer.

Men nu fylls tåg och bussar med rädda människor. De reser tillbaka till ovissheten, fattigdomen och våldet i Zimbabwe.

Det är onekligen något att skämmas över – för Sydafrikas regering.

Dessbättre finns det människor som tar avstånd från chauvinismen, rasismen och hatet. Som tänker rädda landet.

En gång till.

Tiina Meri