Främsta förklaringen är naturligtvis a-kassereformen 2007, som bland annat
gjorde det svårare att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning. Det var
omstritt, men i enlighet med den borgerliga arbetslinjens grundtanke att öka
folks drivkrafter att söka arbete.
Men i vilken mån har regeländringarna lett till att fler fått jobb?
Frågan är befogad med tanke på att arbetslöshet nu är den vanligaste orsaken
till att folk får socialbidrag.
En halvtidsanställd i en bransch med normalarbetstid på mindre än 40 timmar i
veckan kvalificerar sig med dagens regler inte för arbetslöshetsersättning.
Unga och utlandsfödda, som ofta varvar kortare anställningar med perioder av
arbetslöshet, har också svårt att nå minimigränsen på 80 arbetade timmar i
månaden under ett halvt år.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ser det inte som något problem att
bara var tredje arbetslös får arbetslöshetsersättning.
”Jag försvarar att vi har skärpt arbetsvillkoren och att den nu fungerar som
en omställningsförsäkring”, säger han till TT.
Hur mycket till omställningsförsäkring det är kan förstås diskuteras. Nio av
tio som går från heltidsarbete till arbetslöshet får mindre än 80 procent av
sin tidigare lön från a-kassan.
Det ska inte vara ekonomiskt bekvämt att leva på arbetslöshetsersättning, men
det bör inte heller vara ekonomiskt avskräckande. Då vågar färre byta jobb
och på en mindre rörlig arbetsmarknad är det ännu svårare för arbetslösa att
ta sig in.
Detta borde bekymra Reinfeldt, som i Expressen häromdagen lade ut texten om
arbetsmarknadsparternas överdrivna fokus på dem som redan har jobb.
Nu utreds förslaget om obligatorisk a-kassa, vilket tillsammans med ändrade
ersättningsregler borde kunna bli en utmärkt reform.
Men Reinfeldt är skeptisk till att göra a-kassan obligatorisk och ser inga
skäl att ändra reglerna.
Liknöjdheten är märklig givet omständigheterna.
Inte ska väl arbetslinjen leda folk till socialkontoret?